Sida:Andra djungelboken 1915.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Jag minns litet av den där jakten. Jag var ung då», sade Adjutanten och klapprade meningsfullt med näbben.

»Jag var redan bofast här. Min by hade blivit uppbyggd för tredje gången, om jag minns rätt, när min kusin Snabelkrokodilen bragte mig budskap om rikt givande vatten ovanför Benares. Först tänkte jag inte på att gå dit, ty min kusin, som är fiskätare, kan inte alltid skilja gott från ont; men jag hörde mitt folk språka om saken på kvällarna, och vad de sade, gjorde mig viss.»

»Och vad sade de?» frågade schakalen.

»De sade tillräckligt för att få mig, Krokodilen av Krokodil-Trapporna, att lämna vattnet och ta till fötterna. Jag färdades på nätterna och begagnade mig av de minsta vattendrag, som kunde vara mig till nytta; men det var i början av den heta årstiden, och alla strömmar voro grunda. Jag passerade dammiga landsvägar, jag gick genom högt gräs, jag klättrade uppför kullar i månskenet. Även uppför klippor klättrade jag, barn — betänken det noga! Jag passerade Sirhinds, den vattenlöses, svansända, innan jag träffade på det knippe småfloder, som flyta mot Gunga. Det var en månads resa från mitt eget folk och de stränder, som jag kände till. Alltsammans var högst underbart!»

»Vad föda fann du på vägen?» sade schakalen, som hade sin lilla själ i magen och som inte var ett dugg intresserad av krokodilens landresor.

»Vad jag kunde komma över — kusin» , sade krokodilen långsamt, släpande på varje ord. Nu kallar man inte i Indien någon för kusin, såvida man inte tror sig kunna räkna ut något slags blodsfrändskap; och som det endast är i gamla sagor som krokodilen gifter sig med en schakal, förstod schakalen mycket väl orsaken till att han så hastigt hade blivit uppflyttad till krokodilens familjekrets. Om de hade varit ensamma, skulle han inte ha fäst sig vid det, men Adjutantens ögon glimtade av munterhet över det bitande skämtet.

»För visso, Fader, det borde jag ha förstått», sade schakalen.

En krokodil tycker inte om att bli kallad för fader av en schakal, och Krokodilen av Krokodil-Trapporna sade ifrån detta — 'och en hel del mera, som inte är lämpligt att här återgiva.

»De Fattiges Beskyddare har åberopat släktskap. Hur skall jag kunna minnas precis vilken grad av släktskap? För övrigt äta vi ju samma föda. Det har han själv sagt», svarade schakalen.

Detta gjorde saken ännu värre, ty vad schakalen anspelade på var, att krokodilen måste under sin promenad på torra land ha ätit sin föda färsk, och färsk för varje dag, i stället för att behålla den hos sig, till dess den befann sig i lämpligt och passande tillstånd, såsom varje krokodil med självaktning och de flesta vilda djur göra, när de så kunna. I själva verket är ett av de värsta uttrycken av förakt utefter flodbädden »ätare av färsk mat». Det är nästan lika styggt som att kalla en man för människoätare.

»Den där maten åts för trettio årstider sedan», sade Adjutanten lugnt. »Om vi hålla på och tala om den i ytterligare trettio årstider, så förändrar det ändå inte saken. Berätta oss nu vad som hände, när de goda vattendragen uppnåddes efter din underbara landresa. Om vi skulle lyssna till tjutet från varje schakal, skulle stadens affärer stanna, som ordspråket säger.»

Krokodilen måste ha känt sig tacksam för avbrottet, ty han fortsatte med största iver: »Vid Gungas Högra och Vänstra! när jag kom fram, hade jag aldrig sett maken till vatten.»

»Var det då bättre än den stora översvämningen sista årstiden?» sade schakalen.

»Bättre! Den översvämningen var ju inte mera än som återkommer vart femte år — en handfull drunknade främlingar, en del kycklingar och en död buffel i gyttjevatten vid tvärströmmarna. Men den årstid, om vilken jag talar, var floden låg och slät och jämn; och alldeles som Snabelkrokodilen hade förberett mig på, kommo döda engelsmän ned, så tätt att de stötte mot varandra. Jag fick mitt omfång den årstiden — mitt omfång och mitt djup. Från Agra vid Etawah och de breda vattnen vid Allahabad...»

»Åh, vilka strömvirvlar brusade inte under Allahabads