vänligt mot mig, och hela Floden har haft den godheten att respektera min fattigdom och min skröplighet; men... men...»
»Ingen är fullt lycklig från näbben till stjärten», sade Adjutanten deltagande. »Vad är det som Krokodilen av Krokodil-Trapporna ytterligare önskar?»
»Det där lilla vita barnet, som jag inte fick», sade krokodilen med en djup suck. »Det var mycket litet, men jag har inte glömt det. Jag är gammal nu, men innan jag dör, är det min önskan att pröva på någonting nytt. Det är sant, att de äro ett tungfotat, bullersamt och dåraktigt folk, och ur sportsynpunkt sett vore det inte mycket bevänt med saken; men jag minns den gamla tiden ovanför Benares, och om barnet lever, kommer det nog ännu ihåg äventyret. Kanske går det upp och ned för stränderna av någon flod och berättar, huru det en gång hade händerna mellan Krokodilens av Krokodil-Trapporna tänder men fick leva för att tala om saken. Mitt Öde har varit mig synnerligen bevåget, men det där plågar mig ibland i mina drömmar — tanken på det lilla vita barnet i fören på den där båten.» — Han gäspade och slöt sina käkar. — »Och nu vill jag vila och tänka. Varen tysta, mina barn, och haven respekt för den gamle!»
Han vände stelt och hasade sig upp på toppen av sandbanken, medan schakalen och Adjunten drogo sig tillbaka i skydd av ett träd, som hade strandat på bankens ända närmast järnvägsbron.
»Det där var ett angenämt och inbringande liv», flinade schakalen och såg menande upp mot fågeln, som sköt upp högt över honom. »Och inte en enda gång, märk väl, gjorde han sig besvär med att tala om för mig, var en munsbit möjligen blivit kvarlämnad utefter stränderna. Och likväl har jag hundra gånger så visst som en talat om för honom, när någonting gott flöt nedför floden. 'Hela världen glömmer schakalen och barberaren, sedan nyheterna väl berättats'. Nu tänker han sova! Arrah!»
Schakalen vände sig om med ett otåligt gnäll och tänkte rulla ihop sig under trädstammen, men så hukade han sig plötsligt ned och tittade genom de slokande grenarna upp på bron nästan rakt över deras huvuden.
»Vad står på?» sade Adjutanten och öppnade ängsligt ena vingen.
»Vänta så få vi se. Vinden blåser från oss till dem, men de speja inte på oss — de där två människorna.»
»Är det människor? Mitt ämbete skyddar mig. Hela Indien vet, att jag är helig.»
I sin egenskap av ett första klassens renhållningshjon tillåtes Adjutantstorken att gå var det behagar honom, och därför ryggade han nu icke ett ögonblick.
»Jag är inte värd bättre än ett slag av en gammal sko», sade schakalen och lyssnade på nytt. »Hör bara ljudet av fotstegen! Det är inte något hemgjort läder, utan ett vitansiktes skodda fot. Lyssna igen! Järn stöter mot järn där uppe! Det är en bössa! Vän, dessa tungfotade, dåraktiga engelsmän komma för att tala med krokodilen.»
»Varna honom då! Han kallades nyss de Fattiges Beskyddare av någon, som inte var olik en utsvulten schakal.»
»Må min kusin skydda sitt eget skinn. Han har gång på gång sagt mig, att man inte behöver frukta någonting av vitansiktena. De här måste vara vitansikten. Ingen av folket i Krokodil-Trapporna skulle våga smyga sig på honom. Se, sa' jag inte, att det var en bössa! Med litet god tur skola vi få mat före daggryningen. Han hör inte så bra på torra landet, och — den här gången är det inte en kvinna!»
En blank gevärspipa glittrade ett ögonblick i månskenet på broräcket. Krokodilen låg på sandbanken lika orörlig som hans egen skugga, med framfötterna litet utbredda och huvudet nedsjunket mellan dem, snarkande som en — krokodil.
En röst på bron viskade: »Det blir ett besynnerligt skott — nästan rakt ned — men tvärsäkert. Bäst att sikta bakom nacken. Kors en sådan best! Men byfolket råkar nog utom sig, om han blir skjuten. Han är en deota (en lägre gudom) i den här trakten.»
»Det frågar jag inte ett dugg efter», svarade en annan röst. »Han tog omkring femton av mina bästa kulier, medan bron byggdes, och det är på tiden att han får sin bane.
