Sida:Andra djungelboken 1915.djvu/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Jag var efter honom i en båt under veckotal. Var färdig med martinigeväret, så snart jag givit honom båda piporna i den här.»

»Men kom ihåg stöten! En dubbel fyrkalibrig är inte att leka med.»

»Det får han avgöra. Nu smäller det!»

Det hördes en knall som dånet från en liten kanon (den största sortens elefantbössor skiljer sig inte mycket från en del artilleri), och en dubbel eldstrimma slog upp, följd av den skarpa smällen från en martini, vars långa kula inte låter sig hejdas av något krokodilpansar. Men här var det de explosiva kulorna, som gjorde slag i saken. En av dem träffade strax bakom krokodilens nacke, en handsbredd till vänster om ryggraden, medan den andra exploderade litet längre ned, vid svansens början. I nittionio fall av hundra kan en dödligt sårad krokodil kravla sig ut på djupt vatten och undkomma; men Krokodilen av Krokodil-Trapporna var bokstavligen sprängd i tre stycken. Han rörde knappast på huvudet, innan livslågan slocknade, och han låg lika platt som schakalen.

»Blixt och dunder! Dunder och blixt!» sade det usla lilla odjuret. »Har den där tingesten, som drar vagnarna med tak över bron, äntligen tumlat över ända?»

»Det var bara en bössa», sade Adjutanten, fastän han darrade ända ut i stjärtfjädrarna. »Ingenting annat än en bössa. Han är säkert död. Här komma vitansiktena.»

De två engelsmännen hade rusat ned från bron och ut på sandbanken, där de stodo och beundrade krokodilens längd. Därpå högg en inföding med en yxa av det väldiga huvudet, och fyra karlar släpade det över landtungan.

»Sista gången jag hade min hand i en krokodils mun», sade den ena engelsmannen, i det han lutade sig ned» (det var han, som hade byggt bron), »var när jag var fem år gammal — på väg nedför floden med båt till Monghyr. Jag var ett upprorsbarn, som man kallade det. Min stackars mor var också i båten, och hon har ofta berättat mig, hur hon avlossade pappas gamla revolver mot odjurets huvud.»

»Nåja, nu har du säkerligen utkrävt din hämnd på stammens hövding — även om bössan stött din näsa i blod. Åhoj, hit karlar! Drag det där huvudet uppför stranden, så ska vi koka skallen ren. Skinnet är för illa tilltygat för att bevaras. Kom nu, så krypa vi till kojs. Det här var ändå värt en genomvakad natt, inte sant?»

Asterisk.svg

Besynnerligt nog gjorde schakalen och Adjutanten samma anmärkning knappast tre minuter sedan männen hade gått sin väg.