Sida:Andra djungelboken 1915.djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


halvt begravet bland mynten. Det var en två fot lång ankus eller elefantpikstav närmast lik en liten båtshake. Toppen utgjordes av en enda rund, glittrande rubin, och på åtta tum nedanför var handtaget besatt med oslipade turkoser, som sutto tätt tillsammans och bildade ett mycket gott fäste. Nedanför dem fanns en ring av nefrit med ett blommönster runt omkring; men bladen utgjordes av smaragder och blommorna av rubiner, infattade i de kalla gröna smaragdstenarna. Återstoden av handtaget var av rent elfenben, under det att spetsen — piken och kroken — var av guldinlagt stål med bilder av elefantjakter; och de bilderna intresserade Mowgli, som såg, att de hade någonting att skaffa med hans vän.

Vita Kobran hade följt honom tätt i hälarna.

»Är det inte värt livet att ha fått se det här?» sade han. »Har jag inte visat dig en stor ynnest?»

»Jag förstår ej», sade Mowgli. »Föremålen äro kalla och hårda och duga alls inte att äta. Men den här — han lyfte upp ankusen — »skulle jag vilja ta med mig, så att jag finge betrakta den i solen. Du säger, att allt detta är ditt. Vill du skänka mig den här, så skall jag bära hit grodor åt dig att äta.»

Vita Kobran rent av skälvde av ondskefull glädje.

»Naturligtvis ger jag dig den», sade han. » Allt vad här finnes skänker jag dig — till dess du går bort.»

»Men jag tänker gå nu. Det här stället är mörkt och kallt, och jag önskar taga med mig den taggspetsiga tingesten till djungeln..»

»Se efter vid din fot! Vad ser du där?»

Mowgli tog upp någonting vitt och blankt.

»Det är benet av en människas huvud», sade han lugnt. »Och här äro två till.»

»De kommo hit för många år sedan för att taga bort skatten. Jag talade till dem i mörkret, och de blevo liggande stilla.»

»Men vad nytta skulle jag ha av allt det här, som du kallar skatt? Om du vill giva mig denna ankus att taga med mig, så bjuder jag dig god jakt. Om ej, så bjuder jag dig det oaktat god jakt! Jag slåss inte med Gift-Folket, och jag har också lärt mig din stams Mästareord.»

»Här finnes endast ett Mästareord. Och det är mitt!»

Kaa flög fram med gnistrande ögon.

»Vem bad mig föra hit Människan?» väste han.

»Jag helt visst», läspade den gamla Kobran? »Det var länge sedan jag såg människan, och denna Människa talar med vår tunga.»

»Men det var inte tal om att döda. Hur skulle jag kunna gå till Djungeln och berätta, att jag fört honom till döden?» sade Kaa.

»Jag talar inte om att döda, förrän tiden är inne. Och vad ditt gående eller icke gående beträffar, så har du hålet i muren. Fred nu, din feta apdödare! Jag behöver bara vidröra din nacke, och djungeln skall ej vidare få se dig. Aldrig kom Människa hit för att återvända med bibehållen andedräkt under sina revben. Jag är skattvaktaren i Konungens Stad!

»Men, du din vita mask i mörkret, jag har ju sagt dig, att här varken finnes konung eller stad! Djungeln, intet annat än djungeln ligger runt omkring oss!» skrek Kaa.

»Skatten finnes här ännu. Men den här saken skola vi lätt ordna. Vänta bara en stund, Kaa av Klipporna, och se på hur pojken springer. Det finnes plats här för en munter lek. Livet är ljuvt. Spring en stund och lek, pojke!»

Mowgli lade lugnt sin hand på Kaas huvud.

»Den vite har hittills endast haft att göra med människor ur Människo-Flocken. Han känner inte, vad jag går för», viskade han. »Han har önskat en jakt, må han få den!»

Mowgli hade stått med ankusspetsen vänd nedåt. Nu slungade han den snabbt, och den föll tvärvis ned strax bakom den stora ormens huva och naglade fast honom vid golvet. Blixtsnabbt låg Kaa med hela sin tyngd på den sig i smärta vridande kroppen och gjorde den maktlös från huva till stjärt. De röda ögonen brunno, och med de sex tum av huvudet, som voro fria, slog kobran ursinnigt, till höger och vänster.

»Döda!» sade Kaa, när Mowglis hand grep om kniven.

»Nej,» sade han och drog kniven ur slidan. »Jag kommer aldrig mera att döda utom för föda. Men se här, Kaa!»

Han grep ormen bakom huvan, bände upp munnen med knivbladet och blottade de förfärliga gifttänderna i