men jag förändrar mig aldrig. Till dess stenen lyftes bort och braminerna komma ned, sjungande de sånger jag känner, och ge mig varm mjölk att dricka och taga mig upp i ljuset igen, är jag, jag, jag och ingen annan Konungens Skattvaktare! Staden är död, sägen I, och här sticka trädrötterna ned? Nåväl, böjen eder då ned och tagen vad I viljen. Jorden har ej skatter sådana som dessa. Människa med ormtunga, om du kan komma levande ut den väg du inträtt, skola lydkonungarna bli dina tjänare!»
»Återigen ett villospår», sade Mowgli kallt. » Kan någon schakal ha grävt sig så djupt ned och bitit den här Vita Hatten? Han är säkerligen vansinnig. Kobrornas Fader, jag ser ingenting här att taga med mig.»
»Vid Solens och Månens Gudar, har inte dödens vanvett gripit pojken!» väste kobran. »Innan dina ögon slutas, vill jag skänka dig denna ynnest. Se dig omkring och betrakta, vad aldrig förr någon människa har skådat!»
»I djungeln råder jag ingen att tala med Mowgli om ynnestbevis», sade gossen mellan tänderna; »men jag vet, att i mörkret ändras allting. Jag skall betrakta, om det kan göra dig något nöje.»
Han stirrade med rynkade ögonbryn runt valvet och tog så från marken upp en handfull av något, som glittrade.
»Åhå» , sade han, »det liknar det där, som de roade sig med i Människo-Flocken. Enda skillnaden är, att det här är gult och det andra var brunt.»
Han lät guldmynten falla och gick vidare. Skattvalvets golv var till omkring fem eller sex fots djup begravet i myntat guld och silver, som hade fallit ur säckarna, där det ursprungligen förvarats, och under de många åren hade metallen packats och satt sig som havsand vid ebb. På denna bädd och i den och genom den, liksom vrakspillrorna sticka upp genom sanden, lågo juvelprydda elefanthowdaher[1] i drivet silver, besatta med plåtar av hamrat guld och smyckade med rubiner och turkoser. Där funnos bärstolar och hästbårar att bära drottningar, med ramar och stöttor av silver och emalj, med nefrithandtag på bärstängerna och gardinringar av bärnsten; där funnos ljusstakar av guld, behängda med genomborrade smaragder, som dallrade på stakarmarna; där funnos utsirade, fem fot höga bilder av förgätna gudar i silver och med ädelstensögon; där funnos rustningar med guldinläggningar på stål och med fransar av ruttnade och svartnade sandpärlor; där funnos hjälmar med buskar och prydnader av duvblodsrubiner; där funnos lackerade sköldar och sköldar av sköldpaddskal och noshörningshud, med handtag och bucklor av rödaste guld och besatta med smaragder i kanten; där funnos massor av svärd, dolkar och jaktknivar med diamantfästen; där funnos gyllene offerkärl och slevar och flyttbara altare av former, som man aldrig numera får se; där funnos nefritpokaler och armband; där funnos rökelsekar, kammar och burkar för parfymer, för hennasmink och ögonpuder, allt i drivet guld; där funnos näsringar, armringar, pannsmycken, fingerringar och bälten i otalig mängd; där funnos gördlar av sju fingers bredd, av i fyrkant slipade diamanter och rubiner, samt träkistor med tredubbla järnbeslag, från vilka träet hade multnat bort, så att man såg högar av oslipade stjärnsafirer, opaler, kattögon, safirer, rubiner, diamanter, smaragder och granater.
Vita Kobran hade rätt. Inga penningar i världen skulle tillnärmelsevis ha räckt till att betala värdet av dessa skatter, den utvalda samlingen från århundradens krig, plundringar, handel och beskattning. Mynten ensamma voro ovärderliga, för att inte tala om ädelstenarna; och den döda vikten av ensamt guld och silver måste ha uppgått till två eller trehundra ton. Varje infödd härskare i Indien i våra dagar, om än så fattig, har en undangömd skatt, som han ständigt ökar; och fastän det någon enstaka gång händer, att en upplyst furste skickar fyrtio eller femtio oxvagnar fullastade med silver för att utbytas mot statspapper, behåller dock flertalet av dem sina skatter och kunskapen om dem för sig själva.
Men Mowgli förstod naturligtvis icke, vad dessa ting betydde. Knivarna intresserade honom en smula, men de hade icke samma goda svikt som hans egen, och därför lät han dem åter falla. Till slut fann han någonting, som verkligen var lockande och som låg framför en howdah,
- ↑ Howdah: säte, oftast beklätt, för två eller flera personer vid ritt på elefantryggen.
