Sida:Andra djungelboken 1915.djvu/63

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


QUIQUERN.

Det folk, som bor bland österis, de smälta likt snö i vår,
de tigga kaffe och socker och gå i de vites spår.
Det folk, som bor bland Västeris, de kivas och slåss och stjäl:
de sälja sitt skinn för de vites kram, de sälja åt dem sin själ.
Det folk, som bor bland Söderis, tillsammans med fångstmän de gå,
deras kvinnor stråla med granna band, deras tält äro usla och få.
Men det folk, som bor bland Gammalis, som de vite aldrig fått se,
deras spjut äro gjorda av narvalshorn, och ingen bor högre än de.

Eskimåsång.

»Han har öppnat ögonen. Se bara!»

»Lägg honom i skinnet igen. Det kommer att bli en stark hund. På fjärde månaden skola vi ge honom namn.»

»För vems räkning?» frågade Amoraq.

Kadlus ögon rullade runt i den skinnfodrade snöhyddan, till dess de stannade vid den fjortonårige Kotuko, som satt på sovbänken och skar en knapp av valrosselfenben.

»Ge honom åt mig», sade Kotuko med ett grin. »En vacker dag kommer jag att behöva honom.»

Kadlu grinade tillbaka, till dess hans ögon nästan begravdes i fettet på hans platta kinder, och så nickade han åt Amoraq, medan valpens arga mor gnällde över att se sin unge ligga och sprattla och streta långt utom räckhåll för henne i den lilla sälskinnspåsen, som hade hängts över värmen från tranlampan. Kotuko fortfor att tälja, och Kadlu kastade en hoprullad bunt hundseldon av läder i en liten, liten skrubb, som öppnade sig vid ena sidan av huset, drog av sig sin tunga jaktdräkt av renhud, lade den i ett valbensnät, som hängde över en annan lampa, och sträckte ut sig på sovbänken för att karva på ett stycke fruset sälkött, till dess Amoraq, hans hustru, skulle få i ordning den egentliga middagen, bestående av kokt kött och blodsoppa. Han hade sedan dagbräckningen varit ute vid sälhålan över tio kilometer därifrån och hade kommit hem med tre stora sälar. Halvvägs ute i den långa, låga snögången eller tunneln, som ledde till husets inre dörr, kunde man höra gläfsande och skällande, då de efter dagens arbete lössläppta hundarna i hans slädspann kivades om den varmaste platsen.

När gläfsandet blev för högljutt, rullade Kotuko sävligt ned från sovbänken och tog upp en piska med ett aderton tum långt skaft av elastiskt valfiskben och en tjugufem fot lång snärt av hårt flätat läder. Han dök in i tunneln, där det lät som om alla hundarna skulle äta upp honom livs levande; men det var endast deras sedvanliga bordsbön före måltiden. När han kravlade sig ut genom den andra ändan, följde honom med ögonen ett halvt dussin lurviga huvuden, där han gick fram till ett slags galge av valkäkben, i vilken hundmaten hängde. Med ett bredspetsigt spjut styckade han det frusna köttet i stora bitar och väntade med piskan i ena handen och maten i den andra. Djuren ropades vid namn — de svagaste först — och ve den hund, som rörde på sig innan hans tur kom, ty den avsmalnande pisktampen sköt då fram som en snärtande blixt och ryckte bort en tum hår och hud. Djuren endast morrade, nappade åt sig sin bit med fara att sätta den i halsen och rusade därpå tillbaka till gången, medan gossen stod därute i snön under det lågande norrskenet och skipade rättvisa. Den siste, som fick sin matportion, var den store, svarte spannledaren, som höll ordning, när hundarna voro i seldonen, och åt honom gav Kotuko dubbel ranson och en extra pisksmäll.

»Så där!» sade Kotuko, i det han virade upp snärten. »Därinne över lampan har jag också en liten en, som kommer att tjuta mycket i sin dag. Sarpok! Gå in!»

Han kravlade sig tillbaka över de hopskockade hundarna, slog den torra snön av sina pälskläder med den valbenskäpp, som Amoraq till detta ändamål hade stående vid dörren, gav några slag åt det skinnbeklädda innertaket för att få bort de istappar, som möjligen fallit ned från snökupolen däröver, och kröp ihop på bänken. Hundarna i gången snarkade och gnällde i sömnen, det