lilla gossebarnet i Amoraqs djupa pälshuva sprattlade och kiknade och kluckade, och modern till valpen, som nyss hade fått namn, låg vid Kotukos sida, med ögonen fästa på sälskinnsbyltet, som hängde varmt och tryggt över lampans breda, gula låga.
Allt detta hände långt, långt mot norr, bortom Labrador, bortom Hudsonssund, där de starka tidvattnen kasta omkring isen — norr om Melvilles halvö — norr till och med om de trånga Fury- och Heclasunden — på norra sidan av Baffins land, där Bylots ö reser sig över isen i Lancastersund som en upp- och nedvänd puddingform. Norr om Lancastersund känna vi knappast till någonting, undantagandes Norra Devon och Ellesmerelandet; men till och med där bor ett fåtaligt, skingrat folk, nästan dörr om dörr med själva nordpolen.
Kadlu var inuit — man kallar dem oftast eskimåer — och hans stam på omkring trettio personer, alla medräknade, tillhörde Tununirmiut: »landet, som ligger bakom någonting». På kartorna skrives denna ödesdigra kust Navy Board Inlet, men det inuitiska namnet är nog det bästa, ty det där landet ligger alldeles säkert bakom allting annat i världen. Under nio månader av året förekomma där endast is och snö och storm på storm, med en köld som ingen kan föreställa sig, som knappast har sett termometern gå ned ens till nollpunkten. Under sex månader av dessa nio är det mörkt, och det är detta, som gör livet däruppe så rysligt. Under de tre sommarmånaderna fryser det på endast varannan dag och varenda natt, och då börjar snön att »dö bort i tårar» på de södra sluttningarna, och några markkrypande videbuskar slå ut sina ulliga knoppar, medan en liten ömklig fetknopp låtsas blomma. Små strandremsor av fin sand och runda stenar sträcka sig ned mot öppna havet, och blankslipade rullstenar och strimmiga klippor sticka upp över den korniga snön. Men allt detta är förbi på några få veckor, och den bistra vintern blickar åter ned på landet, medan ute på havet isen häves upp och ned i öppet vatten, pressande och bräckande och rammande och knuffande och stötande och krossande, till dess allt fryser tillsammans, tio fot, tjockt, från kusten ut till djupt vatten.
På vintern brukade Kadlu följa sälarna till kanten av landisen och harpunera dem, när de kommo upp för att andas i sina lufthål. Sälen måste ha öppet havsvatten för att leva och fånga fisk uti, och isen kunde ibland sträcka sig utan en öppning över tio kilometer från närmaste land. På våren drogo sig han och hans folk tillbaka från den upptinande isen till det klippiga inlandet, där de satte upp tält av pälsverk och snärjde sjöfågel eller jagade med spjut unga sälar, som gassade sig på stränderna. Senare brukade de draga söderut till Baffins Land, för att jaga renar och för att hämta sitt årsförråd av lax från det inre landets hundratals strömmar och sjöar, och återvände mot norr i september eller oktober för myskoxjakten och den regelbundna vintersälfångsten.
Dessa resor företogos med hundslädar, trettio till femtio kilometer om dagen, eller också någon gång utefter kusten i stora »kvinnobåtar» av hudar, och då lågo hundarna och barnen vid roddarnas fötter och kvinnorna sjöngo visor, medan båtarna gledo från udde till udde över det glittrande, kalla vattnet.
All lyx, som Tununirmiut kände till, kom från södern: drivved till slädmedar, stångjärn till harpunspetsar, stålknivar, bleckkärl, i vilka man kokade mat vida bättre än i de gamla stengrytorna, flinta och stål och till och med tändstickor, brokiga band till kvinnornas hår, små gottköpsspeglar och rött kläde till kantning av de finare renhudsdräkterna.
Kadlu sålde narvalens praktfulla gräddfärgade, vridna betar och myskoxens tänder (dessa äro lika dyrbara som pärlor) till sydinuiterna, och dessa i sin tur drevo handel med valfångarna och missionsstationerna vid Exeter och Cumberlandsunden; och så fortgick kedjan, till dess en kittel, som en skeppskock hade kommit över i en basar på Bhendykusten, kunde sluta sina dagar över en tranlampa någonstädes på den kalla sidan om Polcirkeln.
Kadlu, som var en duktig jägare, var rik på järnharpuner, snöknivar, fågelspjut och alla andra saker, som göra livet lätt däruppe i den stora kölden, och han var huvudman för sin stam eller som de sade: »mannen, som vet allt på grund av erfarenhet». Detta gav honom ingen annan myndighet, än att han emellanåt kunde råda sina
