Sida:Andra djungelboken 1915.djvu/65

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


vänner att göra ombyte av jaktmarker; men Kotuko begagnade faderns ställning till att, på trögt och sävligt inuitsätt, spela en smula översittare över de andra pojkarna, när de gingo ut i natten för att spela boll i månljuset eller för att sjunga »Barnens sång till Norrskenet».

Men vid fjorton års ålder tycker en inuit sig vara karl, och Kotuko var trött på att göra snaror för vildfåglar och polarrävar och alldeles utledsen på att dagen i ända, medan männen voro ute på jakt, hjälpa kvinnorna att tugga säl- och renskinn (det bästa sättet att göra skinnen mjuka.) Han längtade att få gå in i quaggi, Sånghuset, när jägarna samlades till sina mysterier, angekok, trollkarlen, sedan lamporna hade blivit släckta, framkallade hos dem de angenämaste skräckkänslor, man kunde höra Renarnas Ande stampa på taket och när ett spjut, som slungades ut i den tomma, svarta natten kom tillbaka, betäckt med varmt blod. Han längtade att få kasta sina väldiga stövlar i nätet med den uttröttad min, som anstår ett familjehuvud, och att få dobbla med jägarna, när de kommo in på aftonen och spelade ett slags hemgjord rulett med en bleckburk och en spik. Det fanns hundra saker, som han längtade att få göra; men de vuxna männen skrattade åt honom och sade: »Vänta tills du kommit i spännet, Kotuko. Att jaga är inte bara att ta.»

Nu, sedan hans far hade givit namn åt en valp för hans räkning, hade utsikterna ljusnat. En inuit kastar inte bort en god hund på sin son, förrän pojken förstår sig en smula på att köra hundar; och vad Kotuko själv beträffar, var han mer än säker på att knappast någon kunde den konsten så bra som han.

Om inte valpen hade haft en berghälsa, skulle han ha dött av för mycken matproppning och för mycken hantering. Kotuko gjorde honom ett litet seldon med tillhörande dragrem och drog honom över golvet, under det han skrek: »Aua! Ja aua!» (Åt höger! Gå åt höger!» »Choiachoi! Ja, choiachoi!» (Åt vänster! Gå åt vänster!) »Ohaha!» (Stanna!) Valpen tyckte inte alls om det, men detta var dock ett intet emot när han första gången spändes för släden. Han bara satte sig ned på snön och lekte med dragremmen av sälskinn, som gick från hans sele till pitun, den grova remmen i fören av släden. Så satte spannet i väg, och valpen kände den tunga, tio fot långa kälken rusa över ryggen på sig och släpa honom på snön, medan Kotuko skrattade, så att tårarna runno utför kinderna. Så följde dag på dag, då den grymma pisksnärten ven som vinden över isen, då alla hans kamrater beto honom, därför att han inte förstod att utföra sin del av arbetet, och då seldonet skavde honom och han inte längre fick sova bredvid Kotuko, utan måste nöja sig med den kallaste platsen i genomgången.

Även pojken inhämtade körkonsten nästan lika fort som hunden, fastän det är förtvivlat svårt att sköta en hundsläde. Varje djur är förspänt — de svagaste närmast körsvennen — med sin egen dragrem, som löper mellan hundens framben till huvudremmen, vid vilken den är fäst med ett slags knapp och ögla. Med en vridning på handleden kan öglan lösas och på samma gång hunden frånspännas. Detta är alldeles nödvändigt, alldenstund unga hundar ofta få dragremmen mellan bakbenen, där den lätt skär sig in till benpipan. Och ofta vilja de under språnget hälsa på sina vänner och hoppa då fram och tillbaka över dragremmarna. Så börja de att slåss, och resultatet blir mera hoptrasslat än en våt fiskrev morgonen efter. En hel del besvärligheter kunna undvikas genom ett förståndigt bruk av piskan. Varje inuitpojke skryter med att vara en mästare i långklatschar; men en sak är att träffa ett mål på marken, en annan sak att luta sig framåt och klatscha till en skolkande hund strax bakom skulderbladen, allt under det att släden rusar framåt i full fart. Om man ropar namnet på en hund, som gjort en »visit», och olyckligtvis snärtar till en annan, ryka dessa två genast ihop och stanna alla de andra. Om man färdas med en kamrat och börjar tala eller på ensam hand ger sig till att sjunga, göra hundarna halt, vända sig om och sätta sig ned för att höra vad man har att säga.

Ett par gånger hände det, att hundarna sprungo ifrån Kotuko, därför att han hade glömt att spärra släden, när han stannade; och han slet av många pisktampar och förstörde åtskilliga dragremmar, innan man kunde anförtro honom ett fullt åttaspann och den lätta släden. Men då