han uppnådde hemmet, var han fullkomligt säker på, att han hade hållit ett långt samtal med henne, och som alla de andra trodde på möjligheten därav, var det ingen, som motsade honom.
»Hon sade till mig: 'Jag hoppar ned, jag hoppar ned, jag hoppar ned från min plats på snön!'» skrek Kotuko med håliga ögon, i det han lutade sig fram i den halvupplysta hyddan. »Hon sade: 'Jag vill bli din vägvisare.' Hon sade: 'Jag vill leda dig till goda sälhål.' I morgon drager jag ut, och tornaq skall visa mig vägen.»
Så kom angekok, byns trollkarl, in, och Kotuko berättade för andra gången historien för honom. Den förlorade ingenting på att berättas.
»Följ tornait (stenandarna), och de skola åter bringa oss föda», sade angekok.
Nu hade flickan från norr under flera dagar legat nära lampan, ätit mycket litet och talat ännu mindre, men när Kadlu och Amoraq nästa morgon packade och surrade en liten handsläde åt Kotuko och lastade den med hans jaktredskap och så mycket späck och fruset sälkött, som kunde undvaras, tog hon draglinan och begav sig oförskräckt i väg vid gossens sida.
»Ditt hus är mitt hus», sade hon, när den lilla benskodda släden gnisslade och stötte bakom dem i den hemska arktiska natten.
»Mitt hus är ditt hus», sade Kotuko. »Men jag tror, att vi båda tillsammans skola gå till Sedna.»
Nu är Sedna Underjordens Härskarinna, och inuiten tror, att var och en, som dör, måste dväljas ett år i hennes förskräckliga land, innan han får gå in i Quadliparmiut, Den Lyckliga Platsen, där det aldrig fryser och feta renar komma travande, när man ropar.
Genom byn skrek folket:
»Tornait ha talat till Kotuko. De skola visa honom öppen is. Han skall åter föra hem säl till oss.»
Deras röster uppslukades snart av det kalla, tomma mörkret, och Kotuko och flickan tryckte axlarna tätt mot varandra, där de gingo och drogo av alla krafter i slädtåget eller med mycken varsamhet förde fram släden mellan isblocken i riktning mot Polarhavet. Kotuko höll fast vid, att stenens tornaq hade befallt honom gå mot norr, och så gingo de mot norr under Tuktuqdjung, Renen — de stjärnor vi kalla Stora Björn.
Ingen europé skulle ha kunnat tillryggalägga tio kilometer om dagen över detta kaos av is och skarpkantiga snödrivor; men dessa två visste precis den vridning på handleden, som lirkar släden runt en iskägla, den knyck, som behändigt lyfter den ur en isränna, och på pricken den kraft, som behöves för att med ett par lugna stötar av spjutspetsen göra en stig möjlig, där allt ser hopplöst ut.
Flickan sade ingenting, utan böjde sitt huvud, och den långa järvskinnsfransen på hennes hermelinsluva fladdrade kring hennes breda, mörka ansikte. Himmelen över dem var djupt sammetssvart, övergående i rödbruna band vid horisonten, där de stora stjärnorna brunno som gatlyktor. Då och då rullade en grönaktig våg av norrskensflammor över det höga himlavalvet, vecklade ut sig som en flagga och försvann, eller sprakade en meteor från mörker till mörker, dragande bakom sig en skur av gnistor. Så kunde de få se isfältets yta med åsar och fåror krönt och galonerad med underbara färger: rött, koppar och blåaktigt; men i det vanliga stjärnljuset antog allting en enda frostgrå färgton. Isflaket hade, som man kanske erinrar sig, piskats och pinats av höststormarna, till dess allt var som en frusen jordbävning. Där funnos klyftor och raviner och hål, som liknade grustag, grävda i isen, block och kringspridda stycken, som hade frusit fast vid isfältets ursprungliga yta; fläckar av gammal svart is, som hade av någon storm blivit nedpressad under isfältet och åter hävts upp; runda rullstenar av is; sågtandade isytor, som hade utskurits av den snö, som flyger för vinden, samt utgrävningar, där tio till femton hektar lågo fem till sex fot lägre än det övriga isfältets plan. På kort avstånd skulle man ha kunnat taga isstyckena för sälar eller valrossar, kullstjälpta slädar eller karlar på jaktfärd eller till och med för den stora Tiofotade Vita Spökbjörnen själv; men trots dessa fantastiska skepnader, som allesammans syntes i vilket ögonblick som helst kunna ta liv, hördes ej minsta ljud eller det minsta svaga eko
