av ljud. Och genom denna stillhet och genom denna öken, där de plötsliga ljusen fladdrade och slocknade, kravlade sig släden och de två, som drogo den, fram likt skepnader i en nattlig mardröm — en mardröm om världens ändalykt vid världens ända.
När de blevo trötta, byggde Kotuko vad jägarna kalla ett »halvhus», en mycket liten snöhydda, i vilken de kunde krypa ihop omkring reslampan och försöka tina upp det frusna sälköttet. När de hade sovit, började marschen på nytt — femtio kilometer om dagen för att komma tio kilometer mot norr. Flickan var alltid mycket tyst, men Kotuko mumlade för sig själv och stämde upp sånger, som han hade lärt i Sånghuset — sommarsånger och ren- och laxsånger — alla rysligt olämpliga för årstiden. Han förklarade, att han hörde tornaq komma till honom, och då rusade han vilt upp för en isbrant, svängande med armarna och talande högljudda, hotfulla ord. För att säga sanningen var Kotuko de dagarna mycket nära vansinnets gräns; men flickan var viss om att han leddes av sin skyddsande och att allt skulle få ett lyckligt slut. Hon blev därför inte förvånad, när vid slutet av den fjärde dagsmarschen Kotuko, vars ögon brunno som eldkulor i huvudet, berättade för henne, att hans tornaq följde dem genom snön i skepnad av en tvåhövdad hund. Flickan såg åt det håll Kotuko pekade, och det tycktes vara Någonting, som gled ned i en ravin. Det var alldeles säkert icke någon mänsklig varelse, men envar vet, att tornai föredraga att visa sig i skepnad av en björn eller en säl eller något dylikt.
Det kunde ha varit den Tiofotade Vita Spökbjörnen eller vad som helst, ty Kotuko och flickan voro så utsvultna, att deras ögons vittnesbörd var opålitligt. De hade icke lyckats fånga någonting och hade icke sett något spår av villebråd, sedan de lämnade byn; deras föda skulle icke räcka en vecka till, och en storm var i antågande. En polarstorm kan blåsa under tio dagar utan uppehåll, och under denna tid är det säker död för dem, som vistas ute. Kotuko byggde ett snöhus tillräckligt stort att rymma handsläden (det är aldrig klokt att skilja sig från livsmedlen), och medan han höll på att forma det sista oregelbundna isblocket, som bildar slutstenen i taket, såg han Någonting, som tittade på honom från en liten isklippa ett par tusen fot längre bort. Luften var töcknig, och föremålet tycktes vara fyrtio fot långt och tio fot högt, med en tjugu fot lång svans och en skepnad, som dallrade utefter ytterlinjerna. Flickan såg det också, men i stället för att skrika av förfäran sade hon lugnt:
»Det är Quiquern. Vad månde nu komma?»
»Han vill tala med mig», sade Kotuko, men snökniven darrade i hans hand, när han talade, ty hur mycket än en människa må tro sig vara vän till besynnerliga och farliga andar, tycker hon sällan om att bli tagen på orden. Quiquern är ett spöke i skepnad av en jättelik, tandlös hund utan ett hår på kroppen, som antages bo högt upp mot norr och vandra genom landet strax innan stora saker skola hända. Det må nu handla om angenäma eller obehagliga händelser, men inte ens trollkarlarna våga tala om Quiquern. Han gör hundarna vansinniga. Liksom Spökbjörnen har också han åtskilliga extra par ben — sex eller åtta — och det där Någonting, som hoppade upp och ned i dimman, hade flera ben än någon riktig hund behövde.
Kotuko och flickan fingo brått att krypa in i hyddan. Naturligtvis skulle Quiquern, om han hade velat taga dem, ha kunnat trampa sönder deras hus i stycken över deras huvuden, men känslan av att ha en fottjock snövall mellan sig och det hemska mörkret var dock ganska angenäm. Stormen bröt lös med ett tjut som tjutet från ett järnvägståg, och tre dagar och tre nätter höll den i, utan att ändra riktning det allra minsta och utan att mattas av ens för en minut. De underhöllo stenlampan, som de hade ställt mellan sina knän, och gnagde litet på det halvfrusna sälköttet och betraktade det svarta sot, som samlade sig i taket under sjuttiotvå långa timmar. Flickan gjorde ett överslag av livsmedlen i släden; förrådet kunde räcka högst i två dagar, och Kotuko undersökte järnspetsarna och lindningarna av rensenor på sin harpun, sitt sälspjut och sitt fågelspjut. Det fanns ingenting annat att göra.
»Vi skola gå till Sedna snart — mycket snart», viskade
