Sida:Andra djungelboken 1915.djvu/77

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


huru han räddade Hathi den Tyste från att fångas i en elefantgrop med en påle i bottnen; huru han dagen därpå själv föll i en mycket skickligt anbragt leopardfälla och huru Hathi då bröt sönder de tjocka träbjälkarna omkring honom; huru han mjölkade de vilda bufflarna i träsket och huru...

Men vi måste berätta en historia i sänder. Vargfar och Vargmor dogo, och Mowgli rullade en stor sten framför mynningen av hålan och sjöng Dödssången över dem, och Baloo blev mycket gammal och stelbent, och även Bagheera, vars nerver voro av stål och vars muskler voro av järn, föreföll mindre snabb, då han skulle döda. Akela blev mjölkvit i stället för grå av bara ålder; hans revben stucko ut och han gick som vore han gjord av trä, och Mowgli dödade åt honom. Men de unga vargarna, barnen i den skingrade Seenoeeflocken, frodrades och förökades, och när det fanns ett fyrtiotal av dem, herrelösa, snabbfotade femåringar, förklarade Akela, att de borde hålla ihop och följa Lagen och löpa under ens befäl, såsom det anstode det Fria Folket.

Detta var en sak, vari Mowgli ej gav några råd, ty han hade, som han sade, bitit i den sura frukten, och han kände det träd, på vilket den hängde; men när Phao, son av Phaona (hans far var Grå Spanaren, som varit i Flocken, när Akela var dess ledare), kämpade sig upp till ledareskapet för Flocken enligt Djungelns Lag, och när de gamla lystringsropen och de gamla sångerna åter en gång började klinga under stjärnorna, kom Mowgli till Rådsklippan för gamla minnens skull. Om det behagade honom att tala, väntade Flocken tills han hade slutat, och han satt vid Akelas sida på klippan, ovanför Phao. Nu kommo dagar med god jakt och god sömn. Ingen främling vågade bryta sig in i de djunglar, som tillhörde Mowglis folk, ty så kallade de Flocken, och de unga vargarna blevo feta och starka, och det blev många ungar att föra till Mönstringen. Mowgli bevistade alltid dessa Mönstringar, ty han mindes den natt, då en svart panter förde en naken och brun liten gosse in i Flocken och det långa ropet: »Pröven, pröven noga, o, vargar!» fyllde hans hjärta med underliga känslor. Eljest brukade han driva vida omkring i djungeln, prövande, kännande, seende och erfarande ständigt nya ting.

En dag i skymningen, när han sakta travade fram över vidderna, för att ge Akela hälften av en bock, som han hade dödat, och hans fyra vargar bakom honom knuffades och munhöggos en smula och tumlade om varandra av idel glädje över att vara till, hörde han ett skrik, som han icke hade hört sedan Shere Khans dagar. Det var vad man i djungeln kallar Pheeal, ett slags skrik, som schakalen uppgiver, när han jagar bakom en tiger, eller när något stort villebråd är uppe. Om ni kan tänka er en blandning av hat, segerglädje, fruktan och förtvivlan, med en tillsats av bakslughet, får ni ett litet begrepp om det Pheeal, som steg och sjönk och darrade och skälvde långt bort över Waingunga. De fyra började resa borst och tjuta. Mowglis hand sökte kniven och han stod stilla, som hade han blivit förvandlad till sten.

»Det finnes ingen Randig, som skulle våga döda här», sade han slutligen.

»Det är inte Förelöparens rop», sade Gråbror. »Det är något stort dödande. Lyss!»

Nu började det igen, halvt snyftande, halvt småskrattande, alldeles som om schakalen hade haft mjuka människoläppar. Då drog Mowgli djupt efter andan och sprang till Rådsklippan, på vägen hinnande upp framskyndande vargar ur Flocken. Phao och Akela befunno sig tillsammans på Klippan, och nedanför dem sutto de andra med varje nerv spänd. Mödrarna och ungarna hade i sträckt galopp givit sig av till sina hålor, ty när Pheeal skriker, är det inte rådligt för unga att hålla sig utomhus.

De kunde ingenting höra mer än Waingungas brus i mörkret och kvällsvindarna i trädtopparna, till dess plötsligt en varg ropade på andra sidan floden. Det kunde icke vara någon varg ur Flocken, ty de befunno sig samtliga vid Klippan. Tjutet övergick i ett långt, förtvivlat skall, och »Dhol!» — sade det — »Dhol! Dhol! Dhol!» Några minuter därefter hörde de trötta, släpande fötter i klipporna, och en utmärglad, drypande varg, med röda strimmor på sidorna, med högra framfoten obrukbar och