med käkarna vita av fradga, kastade sig ned i kretsen och låg flämtande vid Mowglis fötter.
»God jakt! Från vilken flock?» sade Phao högtidligt.
»God jakt! Jag är Won-tolla», lydde svaret.
Han menade, att han var en uteliggare, en ensamvarg, som stred för sig själv, sin maka och sina ungar och bodde i någon avlägsen håla. När han andades häftigt, kunde man se hans hjärtas rörelse skaka honom fram och tillbaka.
»Vad är å färde?» sade Phao, ty den frågan gör all djungeln, efter det Pheeal har hörts.
»Dholen, Dekans dhol — Rödhund, Dödaren! De komma söderifrån och draga norrut under förklaring att Dekan var tomt, och så döda de på sin väg. När denna måne var ny, fanns det fyra utom mig — min maka och mina tre ungar. Hon skulle just lära dem döda på grässlätterna, att gå på lur efter bocken som vi göra, vi söner av slätten. Vid midnatt hörde jag dem tillsammans ge skall på spåret. I gryningen fann jag dem stela i gräset — fyra, Fria Folk, fyra, när denna måne var ny! Då sökte jag min Blodsrätt och fann dholen.»
»Hur många?» sade Mowgli; och Flocken morrade djupt i sina strupar.
»Jag vet inte. Tre av dem döda ej mera, men slutligen drevo de mig som bocken; på tre ben drevs jag av dem. Se, Fria Folk!»
Han sträckte ut sin stympade framfot, som var svart av torkat blod. Han hade fullt med djupa bett utefter sidan, hans hals var uppfläkt och sargad.
»Ät!» sade Akela och steg upp från det kött, som Mowgli hade bragt honom; främlingen kastade sig hungrigt över det.
»Det här skolen I ej ha gjort för intet», sade han ödmjukt, sedan han hade stillat sin värsta hunger. »Låt mig hämta litet krafter, Fria Folk, och jag skall också döda. Min håla är tom nu, den håla som var full, när denna måne var ny, och Blodskulden är ej till fullo gäldad.»
Phao hörde hans tänder knastra på ett lårben och brummade bifall.
»Vi komma att behöva dessa käkar», sade han. »Ha dholerna sina ungar med sig?»
»Nej, nej! Röda jägare allesammans, vuxna hundar, grova och starka.»
Detta betydde, att dholen, Dekans röda jagande vildhund, var ute på krigsstråt, och vargarna visste väl, att till och med tigern överger ett nedlagt villebråd och avstår det åt dholen. De driva rakt fram genom djungeln, och allt vad de möta, slå de ned och slita i stycken. Ehuru de ej äro så stora och ej hälften så kloka som vargen, äro de mycket starka och mycket talrika. Dholen kallar sig aldrig en flock, förrän de äro hundra hundar starka, under det att fyrtio vargar utgöra en mycket ståtlig flock. Mowglis strövtåg hade fört honom till gränsen av Dekans med högt gräs beväxta hedar, och han hade ofta sett de orädda dholerna sova och leka och skrubba sig bland de små gropar och tuvor, som tjäna dem till bostader. Han föraktade och hatade dem, därför att de icke luktade som det Fria Folket, därför att de icke bodde i hålor och, framför allt, därför att de hade hår mellan tårna, under det att han och hans vänner voro barfotade. Men han visste, ty Hathi hade berättat honom det, hur fruktansvärd en jagande dholflock var. Själva Hathi gick ur vägen för den, och till dess de allesammans blivit dödade eller tills villebrådet tryter, gå de framåt och döda var de draga fram.
Även Akela visste ett och annat om dholerna; han sade lugnt till Mowgli:
»Det är bättre att dö i samlad flock än ensam och utan ledare. Det blir en god jakt och — min sista. Men efter människoliv räknat har du ännu många nätter och dagar kvar att leva, Lille Bror. Drag norrut och slå dig ned där, och om någon varg är vid liv, sedan dholerna dragit förbi, skall han bringa dig bud om striden.
»Åhå», sade Mowgli allvarligt, »skulle jag kanske gå till träsken och fånga småfisk och sova i ett träd, eller skulle jag begära hjälp av bandarlog och äta nötter, medan flocken kämpar härnere?»
»Det gäller döden», sade Akela. »Du har aldrig lärt känna dholen — den Röde Dödaren. Till och med den Randige...»
»Aowa! Aowa!» sade Mowgli smeksamt. »Jag har
