så här åt samma stenkastande människopyssling och... Har du det bra så där? Tror du, att Bagheera kunde ge dig en så god viloplats?»
Kaa hade som vanligt lagt sig som ett slags mjuk vilstol under Mowgli. Gossen sträckte ut handen i mörkret och drog åt sig den smidiga, kabelliknande halsen, så att Kaas huvud kom att vila på hans axel, och så berättade han för honom allt, som hade hänt den natten i djungeln.
»Vis är jag kanske», sade Kaa till slut, »men döv är jag med all säkerhet. Eljest skulle jag ha hört Pheeal. Inte underligt, att gräsätarna äro oroliga. Hur många kunna dholerna vara?»
»Jag har inte sett efter ännu. Jag kommer direkt till dig. Du är äldre än Hathi. Men, o, Kaa» — här kunde Gowli inte sitta stilla av glädje — »vilken härlig jakt det kommer att bli! Få av oss komma att se nästa måne.»
»Tänker du blanda dig i det här? Kom ihåg, att du är en människa, och kom ihåg, att Flocken drivit bort dig. Låt du vargen sköta hunden. Du är en människa.»
»Förlidet års nötter äro mull i år», sade Mowgli. »Det är sant, att jag är en människa, men min mage säger mig, att jag i natt förklarat mig vara varg. Jag tillhör det Fria Folket, Kaa, till dess dholen dragit bort.»
»Fria Folket», brummade Kaa. »Fria tjuvar! Och du har bundit dig med Dödsknuten bara för minnet av döda vargar! Det är ingen god jakt.»
»Jag har svurit min ed. Träden veta det, floden vet det. Förrän dholerna dragit förbi, tar jag inte mitt ord tillbaka.»
»Ngssh! Det ändrar alla spår. Jag hade tänkt ta dig med till träsken i norr, men en ed — även en liten naken, hårlös människopysslings ed — är en ed. Nu förklarar jag, Kaa...»
»Tänk dig väl för, Platthuvud, så att inte du också binder dig med Dödsknuten. Jag behöver ingen ed av dig, ty jag vet väl...»
»Må det bli så», sade Kaa. »Jag skall inte avlägga någon ed. Men vad säger dig din mage, att du skall göra, när dholen kommer?»
»De måste simma över Waingunga. Jag tänker möta dem med min kniv på grunden, med Flocken bakom mig, och med hugg och bett skola vi så tvinga dem att vända om nedför floden eller åtminstone avkyla deras strupar en smula.»
»Dholerna vända ej, och deras strupar äro heta», sade Kaa. »Det kommer att finnas varken människopyssling eller vargunge, när den jakten är slut, utan bara torra ben.»
»Alala! Dö vi, så dö vi. Det kommer att bli en utmärkt jakt. Men min mage är ung, och jag har inte sett många regntider. Jag är varken vis eller stark. Har du en bättre plan, Kaa?»
»Jag har skådat hundra och åter hundra regntider. Innan Hathi fällde sina mjölkbetar, var spåret efter mig tjockt i dammet. Vid det första Ägget, jag är äldre än månget träd, och jag har sett allt, som djungeln gjort.»
»Men det här blir en ny jakt», sade Mowgli. »Aldrig förr har dholen korsat vårt spår.»
»Vad som är, har skett förut. Vad som skall bli, är intet annat än ett förgätet år, som rullar tillbaka. Håll dig tyst, medan jag räknar mina år.»
Under en lång stund låg Mowgli tillbakalutad bland ringlarna, lekande med en kniv, medan Kaa, med huvudet orörligt på marken, tänkte på allt han hade sett och känt allt ifrån den dag han kom ur ägget. Ljuset syntes slockna i hans ögon och förvandla dem till matta opaler, och då och då gjorde han små skarpa knyckar med huvudet åt höger och vänster, liksom drömde han, att han jagade. Mowgli dåsade sakta, ty han visste, att ingenting var så bra före jakt som sömn, och han var van att kunna ta sömnen vid vilken tid som helst på dagen eller på natten.
Så kände han, huru Kaa blev allt tjockare och bredare, allt eftersom den väldiga pytonormen blåste upp sig själv med en väsning, som lät som när en sabel drages ur en stålskida.
»Jag har skådat alla de döda årstiderna», sade Kaa till slut, »och de stora träden och de gamla elefanterna och klipporna, som voro kala och skarpspetsiga, innan mossan växte. Är du ännu vid liv, människopyssling?»
»Det ar bara en kort stund efter månens uppgång», sade Mowgli. »Jag förstår inte...»
