»Hssh! Jag är åter Kaa. Jag vet, att det var endast en kort stund. Nu ge vi oss i väg till floden, och jag skall visa dig, vad som skall göras mot dholen.»
Han vände och satte rakt som en pil kurs mot Waingungas huvudfåra och dök ned strax ovanför den göl, som dolde Fredsklippan, och Mowgli dök vid hans sida.
»Nej, simma inte. Jag skall färdas snabbt. Upp på min rygg, Lille Bror!»
Mowgli slingrade sin vänstra arm kring Kaas nacke, tryckte sin högra tätt utmed kroppen och sträckte ut benen. Så gick Kaa fram mot strömmen, såsom endast han kunde, och vågsvallet av det i sitt lopp hejdade vattnet stod som ett krås kring Mowglis hals, och hans fötter vaggades fram och tillbaka i kölvattnet under pytons slingrande sidor. En mil eller så ovanför Fredsklippan smalnar Waingunga av i ett pass mellan marmorklippor, som resa sig från åttio till hundra fots höjd, och strömmen forsar som en kvarnränna mellan och över mängden av vilda skär och stenar. Men Mowgli gjorde sig inga bekymmer för vattnets skull; intet vatten i världen kunde ha ingivit honom ett ögonblicks fruktan. Han betraktade endast det smala passets båda sidor och fnyste obehagligt, ty i luften låg en sötsur lukt, ej olik lukten från en stor myrstack på en het dag. Instinktmässigt sänkte han sig ned i vattnet, med endast huvudet uppe för att kunna andas, och Kaa lade sig för ankar med en dubbelring av stjärten runt en bottensten, i det han höll fast Mowgli i fördjupningen av en ringling på kroppen, medan vattnet rusade förbi.
»Det här är Dödsplatsen», sade gossen. »Varför ha vi kommit hit?»
»De sova», sade Kaa. »Hathi går ej ur vägen för den Randige, men Hathi och den Randige tillsammans gå ur vägen för dholen, och dholen, sägs det, går ej ur vägen för någonting. Men för vem tror du Klippornas småfolk går ur vägen? Säg mig, Djungelns Herre, vem är Djungelns Herre?»
»Dessa», viskade Mowgli. »Det är Dödsplatsen. Låt oss gå!»
»Nej, se dig noga omkring, ty de sova. Det är sig likt som det var, när jag inte var längre än din arm.»
De splittrade och vittrade klipporna i Waingungas pass hade alltsedan djungelns begynnelse begagnats av Klippornas Småfolk — Indiens flitiga, arga, svarta vilda bin; och, som Mowgli väl visste, alla spår veko av en halv mil bort från deras land. Under århundraden hade Småfolket byggt bo och svärmat från klyfta till klyfta och svärmat igen, nedfläckande den vita marmorn med förtorkad honung, och byggt sina honungskakor höga och djupa och svarta i mörkret i de inre hålorna; och varken människa eller djur eller eld eller vatten hade någonsin oroat dem. Passet var i hela sin längd på ömse sidor liksom behängt med svarta, skimrande sammetsförhängen, och Mowgli dök ned, när han såg dem, ty de voro fullsatta med klungor av miljontals sovande bin. Där funnos andra klumpar och girlander och föremål, som liknade multnade trädstammar, strödda på klippväggarna — gamla honungskakor från gångna år eller nya samhällen, som hade byggts i skuggan av det vindlösa passet — och väldiga massor av svampaktigt, ruttet skräp, som hade ramlat ned och blivit kvar liggande bland träd och klängväxter på klippväggen. När han lyssnade, hörde han mer än en gång prasslet från en honungslastad kaka, som stjälpte över ända eller föll ned någonstädes i de mörka gallerierna; därpå ett surr av ilskna vingar och ett envist dropp, dropp, dropp av förspilld honung, som dröp ned, till dess den över någon kant slank ut i det fria och trögt sipprade ned på kvistarna.
På ena sidan av floden fanns en liten smal strandremsa, icke fem fot bred, och där hade staplats upp en hög av oräkneliga års avfall. Där lågo döda bin, drönare, sopor och vingarna av maroderande mal och skalbaggar, som hade strövat omkring efter honung, allt vräkt tillsammans i jämna högar av finaste svarta stoft. Endast den skarpa lukten av allt detta var tillräcklig att skrämma envar, som icke hade vingar och som visste, vad Småfolket gick för.
Kaa satte sig åter i rörelse uppför floden, till dess han kom till en sandbank vid mynningen av passet.
»Här är denna årstids rov», sade han. »Se bara!»
På sandbanken lågo skeletten efter ett par unga hjortar
