Sida:Andra djungelboken 1915.djvu/83

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


och en buffel. Mowgli kunde se, att varken varg eller schakal hade rört vid dessa ben, som lågo i sitt naturliga läge.

»De kommo inom gränsen, de visste ingenting», mumlade Mowgli, »och Småfolket dödade dem. Låt oss gå, innan de vakna.»

»De vakna icke före dagningen», sade Kaa. »Nu vill jag berätta dig en historia. En jagad bock söderifrån kom för många, många regn sedan hit från södern, utan att känna till djungeln, med en vargflock i hälarna på sig. Blind av fruktan, hoppade han ned däruppifrån, följd av flocken, ty den var mycket uppretad och följde spåret blint. Solen stod högt, och Småfolket förekom i stort antal och var ilsket som vanligt. Många voro de av flocken, som också hoppade i Waingunga, men de voro döda, innan de nådde vattnet. De, som inte hoppade, funno också döden i klipporna däruppe. Men bocken blev vid liv.»

»Hur gick det till?»

»Jo, därför att han kom först och sprang för livet, innan Småfolket hunnit varsna det, och redan var i floden, när de samlade sig för att strida. Flocken, som följde, begrovs fullkomligt under Småfolkets massor, som hade blivit väckta under bocken fötter.»

»Bocken blev vid liv?» upprepade Mowgli långsamt.

»Åtminstone dog han inte den gången, fastän han inte hade någon, som väntade på honom, när han kom ned, för att med sin starka kropp skydda honom mot vattnet, liksom ett visst gammalt tjockt, dövt, gult Platthuvud skulle invänta en Människopyssling — ja, om så ock alla dholer vore i hans spår. Vad har nu din mage att säga?»

Kaas huvud låg på Mowglis våta axel, och hans tunga dallrade invid gossens öra. Det uppstod en lång tystnad, till dess Mowgli viskade:

»Det är att draga Döden i morrhåren, men — Kaa, du är i sanning den visaste i hela djungeln.»

»Det ha många sagt. Hör nu på! Om dholerna följa dig...»

»Var lugn för att de komma att följa mig. Hå hå! Jag har många små taggar under min tunga att stinga deras skinn med.»

»Om de följa dig, upphetsade och blinda, endast stirrande på dina skuldror, komma de, som ej dö däruppe, att plumsa ned i vattnet här eller längre ned, ty Småfolket kommer att resa sig och betäcka dem! Nu är Waingunga ett hungrigt vatten, och de komma inte att ha någon Kaa att lita sig till, utan skola driva ned, de som leva, till grunden vid Seeonees varghålor, och där kan Flocken möta dem med strupe mot strupe.»

»Ahai! Eovawa! Något bättre kan inte tänkas, om ej regn i den torra årstiden. Det återstår nu bara en liten sak — språnget och hoppet. Jag skall göra mig bekant med dholerna, så att de följa mig tätt i hälarna.»

»Har du sett på klipporna ovanför dig? Från landsidan?»

»Nej, det var sant, det har jag glömt.»

»Gå då och se efter. Det är alltigenom den eländigaste mark, sönderskuren och full av hål. Om någon av dina klumpiga fötter sattes ned där, utan att du såge dig före, skulle det bli ett hastigt slut på jakten. Hör på, jag lämnar dig här, och för din skull, endast för din skull, skall jag gå med bud till Flocken, så att den får klart för sig, var den skall söka upp dholerna. Vad mig själv beträffar, är jag inte av samma skinn som någon varg.»

När Kaa ville se någon över axeln, var det ingen av djungelfolket, som kunde vara så hög som han, möjligen undantagandes Bagheera. Nu simmade Kaa nedför floden, och på andra sidan Klippan stötte han på Phao och Akela, som stodo och lyssnade efter nattljuden.

»Hssh, hundar!» sade han vänligt. »Dholerna komma att gå nedför floden. Om I inte ären rädda, kunnen I döda dem på grunden.»

»När komma de?» sade Phao. »Och var är min människounge?» sade Akela.

»De komma, när de komma», sade Kaa. »Vänta och håll vakt. Vad din människounge beträffar, vars ed du tagit och därigenom blottställt honom för döden, så är din människounge med mig, och om han inte redan är död, så är det sannerligen inte din förtjänst, din urblekta hund! Håll vakt här efter dholerna och var glad över att människoungen och jag slåss på din sida.»

Kaa sköt uppför floden igen och förtöjde sig mitt i