»Ännu har aldrig någon skada skett av att man hållit sig tyst», sade Kaa — intet sting kunde genomtränga hans fjäll — »och du har hela långa natten till jakt. Hör hur de tjuta!»
Nästan halva flocken hade varsnat den fälla, i vilken deras kamrater rusade, gjort en skarp krök och kastat sig i vattnet, där sundet bröt sig väg mellan branta sandbankar. Deras tjut av raseri och deras hotelser mot »trädapan», som hade bragt dem denna skam, blandade sig med gläfsandet och tjutet av dem, som hade blivit straffade av Småfolket. Att stanna på stranden var döden, det visste varenda dhol. Flocken fördes av strömmen allt längre och längre ned mot Fredsgölens klippor, men även dit följde dem det arga Småfolket och tvingade dem åter ut i vattnet. Mowgli kunde höra den svanslöse ledarens röst, som bjöd sitt folk att gå på och att döda varenda varg i Seeonee. Men han spillde inte sin tid på att lyssna.
»Någon dödar i mörkret bakom oss!» fräste en dhol. »Här är fläckat vatten.»
Mowgli hade dykt som en utter, dragit ned en sprattlande dhol under vattnet, innan denne hunnit öppna munnen, och mörka, oljiga ringar stego upp i Fredsgölen, när kroppen flöt upp, vänd på sidan. Dholerna försökte vända, men strömmen tog dem, och Småfolket sköt ned på deras huvuden och öron, och de kunde längre bort höra Seeonee-flockens lystringrop bli allt högre och djupare i det tätnande mörkret. Åter dykte Mowgli, åter drogs en dhol ned och kom död upp, och åter bröt ropet lös från flockens eftertrupp, där några skreko, att det vore bäst att gå i land, andra ropade på sin ledare att föra dem tillbaka till Dekan och ännu andra uppmanade Mowgli att visa sig för att bli dödad.
»De komma till striden med två magar och många röster», sade Kaa. »Resten blir dina bröders sak därborta. Småfolket återvänder för att sova, och jag drar mig också tillbaka. Jag hjälper inte vargar.»
En varg kom springande längs stranden på tre ben, hoppande upp och ned, lade sig på sidan utmed marken, sköt rygg och fläktade med benen i vädret, liksom om han lekte med sina ungar. Det var Won-tolla, Uteliggaren, och han yttrade inte ett ord, men fortsatte sin farliga lek helt nära dholerna. Dessa hade nu varit länge i vattnet och simmade mödosamt; deras pälsar voro genomdränkta och tunga och deras yviga svansar släpade efter dem som kanonviskare. Så uttröttade och uppskakade voro de, att icke heller de läto höra det minsta ljud, när de sågo det lågande ögonpar, som följde dem från stranden.
»Det här är ingen god jakt», sade slutligen en av dem.
»God jakt!» sade Mowgli, i det han djärvt dök upp vid djurets sida och sänkte sin långa kniv bakom dess bogblad, stötande hårt till för att undgå den döendes bett.
»Är du där, människounge?» sade Won-tolla från stranden.
»Fråga de döda, Uteliggare», svarade Mowgli. »Har ingen kommit nedför floden? Jag har fyllt dessa hundars gap med träck; jag has lurat dem vid fullt dagsljus, och deras ledare saknar sin svans; men här finnas några kvar för din räkning. Vart skall jag driva dem?»
»Jag väntar», sade Won-tolla. »Jag har hela natten på mig, och jag skall hålla min syn skarp.»
Närmare och närmare kom Seeoneevargarnas skall:
»Flocken, hela flocken har stämt möte!»
En krök i floden drev dholerna fram bland sandbankarna och skären mitt emot Seeonees hålor.
Då insågo de sitt misstag. De borde ha landat en halv mil högre upp och rusat på vargarna på torra landet. Nu var det för sent. Stranden var kantad med brinnande ögon, och med undantag av det förfärliga Pheeal-ropet, som icke hade tystnat sedan solnedgången, hördes ej ett ljud i djungeln. Det såg ut som om Won-tolla lismande bad dem komma i land; och »Vänd och hugg i!» sade dholernas ledare. Hela flocken kastade sig mot stranden, knogande och plumsande genom det grunda vattnet, till dess Waingungas yta var alldeles vit och söndertrasad och stora vågor svallade åt båda sidor, liksom bogvattnet från en båt. Mowgli följde med vid anloppet, stickande och huggande, där dholerna i en oredig massa som en enda våg rusade upp på flodstranden.
Nu började den långa kampen, som hävdes och
