spändes och splittrades och spriddes och drog ihop sig och vidgade ut sig utefter de röda, våta sandbankarna och över och mellan de hoptrasslade trädrötterna och tvärs igenom och mitt ibland buskarna och in och ut genom gräsruggarna; ty även nu voro dholerna två mot en. Men de mötte vargar, som kämpade för allt det, som utgjorde flocken, och inte endast de korta, bredbröstade, vitbetade flockjägarna, utan även de vildögda lahinierna — varghonorna från hålorna — slogos för sina kullar, med här och där en ettårsvarg, vars första päls ännu halvt bestod av ull, slitande och nafsande vid moderns sida.
En varg — det bör man ha klart för sig — flyger i strupen eller gör bett i sidan, under det en dhol i allmänhet biter lägre. När därför dholerna stretade sig upp ur vattnet och måste bära huvudet högt, hade vargarna fördelen på. sin sida; på torra land lågo däremot vargarna under, men i vattnet som på landet kom och gick Mowglis kniv med samma fart. De Fyra hade banat sig väg till hans hjälp. Gråbror, som gick nedhukad mellan gossens knän, skyddade hans mage, medan de andra bevakade hans rygg och sidor eller stodo över honom, när det häftiga anloppet av en framrusande, tjutande dhol, som kastade sig mot den stadiga knivklingan, slog omkull honom.
För övrigt var det hela ett oredigt, hoptrasslat virrvarr — en brottande och böljande massa, som rörde sig från höger till vänster och från vänster till höger utefter flodstranden och på samma gång snurrade sakta runt och runt kring sin egen medelpunkt. Här steg en hög upp, liksom en vattenbubbla i en strömvirvel, brast plötsligt som en bubbla och kastade upp fyra eller fem lemlästade hundar, som allesammans strävade att komma tillbaka till medelpunkten; här syntes en ensam varg, överväldigad av två eller tre dholer, släpa dem med sig och sjunka ned emellanåt; här sågs en ettårig unge hållas uppe av trycket runt omkring honom, fastän han hade dödats i stridens början, medan hans moder, tokig av raseri, rullade sig, i det hon bet omkring sig och rullade vidare; och mitt i den tätaste striden en varg och en dhol, som glömska av allt annat sökte få det bästa greppet, tills de sopades bort av en störtvåg av tjutande kämpar. En gång kom Mowgli förbi Akela, som hade en dhol på vardera sidan och höll sina i det närmaste tandlösa käkar pressade kring länden på en tredje; och en gång såg han Phao, som hade begravit sina tänder i strupen på en dhol och släpade den motsträviga besten med sig, till dess ettåringarna kunde göra slut på honom. Men huvudkampen var blind rusning och förvirring och rök och damm i mörkret, träff och felsteg och fall, tjut och stön och slitninng, slitning, slitning runt omkring honom och bakom honom och över honom.
Allt eftersom natten skred fram, ökades den vilda, svindlande slängpolskan. Dholerna voro uttröttade och rädda att angripa de starkare vargarna, men de vågade ännu inte springa sin väg; men Mowgli förstod, att slutet var nära, och nöjde sig att med sina hugg sätta motståndarna ur stridbart skick. Ettåringarna blevo djärvare; man fick tid att draga andan, och nu var blotta glimten av kniven emellanåt tillräcklig att driva undan en dhol.
»Det finns snart bara benen kvar av måltiden», flämtade Gråbror; han blödde från ett tjogtal köttsår.
»Men ännu återstår att knäcka benen», sade Mowgli. »Aovava! Så här göra vi i djungeln!» utropade han, och den röda knivklingan flög som en eldslåga utefter sidan av en dhol, vars bakdel doldes under kroppen av en fastklängande varg.
»Mitt byte!» fnyste vargen genom sina rynkiga näsborrar. »Lämna honom åt mig!»
»Är din mage tom ännu, Uteliggare?» sade Mowgli.
Won-tolla var fruktansvärt tilltygad, men hans grepp hade förlamat dholen, som icke kunde vända sig om och komma åt honom.
»Vid den Tjur, som köpte mig fri», ropade Mowgli med ett bistert skratt, »det är den svanslöse!»
Och det var verkligen den stora rödbruna ledaren.
»Det är inte bra att döda ungar och lahinier», fortfor Mowgli filosofiskt och torkade blodet från ögonen, »såvida man inte också dödar hålans fader, och det är något i min mage, som säger mig, att denna hålfader dödar dig.»
En dhol sprang fram för att hjälpa sin ledare, men innan hans tänder hade träffat Won-tollas sida, satt Mowglis kniv i hans bröst, och det övriga styrde Gråbror om.
