»Ja, så här göra vi i djungeln», sade Mowgli.
Won-tolla sade ej ett ord, men hans käkar slöto sig allt hårdare och hårdare kring motståndarens ryggrad, till dess livet började slockna. Dholen skälvde till, hans huvud sjönk ned och han låg stilla, medan Won-tolla föll över honom.
»Hyssj! Blodskulden är gäldad», sade Mowgli. »Sjung dödssången, Won-tolla!»
»Han jagar ej mera», sade Gråbror, »och även Akela är tyst för länge sedan.»
»Benet är knäckt!» skrek Phao, son av Phaona. »De fly! Döda, döda till slut, o, jägare av det Fria Folket!»
Dhol efter dhol smög sig från dessa svarta och blodiga sandbankar bort till floden, till den täta djungeln, uppför eller nedför floden, var helst de sågo vägen fri.
»Skulden! Skulden!» skrek Mowgli. »Betala skulden! De ha dödat Ensamvargen. Låt inte en enda hund slippa undan!»
Han skulle just rusa ned mot floden, med kniven i hand för att hejda varje dhol, som vågade sig till vattnet, då ur en hög av nio döda Akelas huvud och framdel stucko upp, och Mowgli sjönk på knä bredvid Ensamvargen.
»Sade jag dig inte, att det skulle bli min sista jakt?» flämtade Akela. »Det är god jakt. Och du, Lille Bror?»
»Jag lever efter att ha dödat många.»
»Rätt så. Jag dör, och jag ville... jag ville dö hos dig, Lille Bror.»
Mowgli lade det förskräckligt illa tilltygade huvudet på sitt knä och slingrade armarna kring den uppslitna halsen.
»Det har gått en lång tid sedan de gamla dagar, då Shere Khan levde och människoungen rullade naken i sanden», stönade Akela.
»Nej, nej, jag är en varg. Jag är av samma skinn som det Fria Folket», ropade Mowgli. »Det är inte med min vilja jag är en människa.»
»Du är en människa, Lille Bror, du lille varg, som jag själv övervakat. Du är en riktig människa, ty eljest hade Flocken flytt för dholen. Jag hade dig att tacka för livet och i dag har du räddat Flocken, liksom jag en gång räddade dig. Har du glömt det? Alla skulder äro betalade. Gå till ditt eget folk. Jag säger dig ännu en gång, du mitt ögas öga, denna jakt är slut. Gå till ditt eget folk.»
»Aldrig går jag dit. Jag vill jaga ensam i djungeln. Jag har sagt det.»
»Efter sommaren komma regnen, och efter regnen kommer våren. Gå tillbaka, innan du drives dit.»
»Vem skall driva mig?»
»Mowgli skall driva Mowgli. Gå tillbaka till ditt folk. Gå till människan.»
»När Mowgli driver Mowgli, skall jag gå», svarade Mowgli.
»Det är allt vad jag hade att säga dig», sade Akela. »Nu vill jag tala till mitt eget släkte. Lille Bror, kan du hjälpa mig på fötter? Jag är även ledare av det Fria Folket.»
Mycket varsamt och försiktigt lade Mowgli båda armarna kring Akela och reste upp honom, och Ensamvargen drog ett djupt andedrag och började Dödssången, som varje Flockledare skall sjunga, när han dör. Sången tilltog i styrka, allt eftersom den pågick, höjande sig alltmera och klingande långt över floden, till dess han kom till den sista hälsningen »God jakt!» Då skakade Akela sig ett ögonblick fri från Mowgli, hoppade upp i luften och föll baklänges ned över sitt sista och fruktansvärdaste byte.
Mowgli satt med hans huvud i sitt knä, utan att akta på någonting annat, medan återstoden av döende dholer hanns upp och jagades till döds av lahinierna, som icke kände någon misskund. Så småningom dogo skriken bort, och vargarna kommo tillbaka linkande, ty såren gjorde dem styva, för att räkna över sina döda. Femton av flocken, jämte väl ett halvt dussin lahinier, lågo döda vid floden, och av de andra, fanns ej en enda osårad. Mowgli satt kvar ända till den kalla dagbräckningen, då Phaos våta röda nos lades i hans hand, och Mowgli visade honom då på Akelas utmärglade, döda kropp.
»God jakt!» hälsade Phao, som om Akela ännu hade varit vid liv, och därpå ropade han över sin sargade
