god och ren föda. Men min mage är tung, och jag har utan orsak talat mycket ovänliga ord till Bagheera och de andra, djungelns och mitt folk. Än är jag het och än är jag kall, och än är jag varken het eller kall, men förargad, jag vet inte varför. Huhu! I natt skall jag färdas över vidderna; ja, jag skall göra en språngmarsch till träsken i norr och tillbaka. Jag har jagat alldeles för sävligt nu under en allt för lång tid. De Fyra skola följa med, ty de hålla på och bli feta som vita maskar.»
Han ropade, men ingen av de Fyra svarade. De voro långt bort utom hörhåll, upptagna av att sjunga sånger — Mån- och Sambhursånger — med vargarna av flocken; ty under vårtiden gör djungelfolket föga skillnad mellan dag och natt. Han gav den skarpa skalltonen, men det enda svar han fick var det gäckande miau från den lilla fläckiga trädkatten, som snodde in och ut bland grenarna, på jakt efter tidiga fågelbon. Då skälvde Mowgli i hela kroppen av raseri och drog sin kniv. Men så blev han mycket hög och stolt, ehuru där fanns ingen, som såg honom, och skred barskt nedför sluttningen, med högt uppburen haka och neddragna ögonbryn. Men ingen enda av hans folk gjorde honom en fråga, ty de voro samtliga alldeles för upptagna av sina egna angelägenheter.
»Ja», sade Mowgli till sig själv, fastän han i sitt hjärta kände, att han hade orätt. »Låt Röda Dholen komma från Dekan eller Röda Blomman dansa bland bambusnåren, och hela djungeln springer gnällande till Mowgli och ger honom granna elefantnamn. Men nu, bara för att Vårens Öga blir rött och Mor förstås måste visa sina nakna ben i någon vårdans, blir djungeln tokig som Tabaqui. Vid den Tjur, som köpte mig fri, är jag Djungelns Herre, eller är jag det inte? Håll mun! Vad gören I här?»
Ett par unga vargar av flocken kommo galopperande utför en stig, sökande öppen mark att brottas på. (Man torde erinra sig, att Djungelns Lag förbjuder brottningar, där flocken kan se de stridande.) Deras nackborst voro styva som ståltråd, och de skällde och kröpo ursinniga ihop till det första nappataget. Mowgli sprang fram grep en utsträckt hals i vardera handen och försökte slunga djuren tillbaka, som han ofta hade gjort i lek eller under flockjakterna. Men han hade aldrig förut gått emellan vid en vårstrid. De två rusade på, vräkte omkull honom och foro utan vidare i luven på varandra och rullade omkring i en tät omfamning.
Mowgli var på benen igen nästan innan han fallit, hans kniv och hans vita tänder voro blottade, och i det ögonblicket skulle han ha dödat båda två bara av det skälet, att de slogos, när han ville, att de skulle hålla sig lugna, ehuru varje varg har full laglig rätt att slåss. Han dansade runt dem med neddragna axlar och darrande hand, beredd att göra ett dubbelhugg, när stridens första hetta vore över; men medan han väntade, tycktes hans kraft rinna bort ur kroppen, knivspetsen sänktes och han stack kniven i slidan och nöjde sig med att se på.
»Jag har ätit gift», sade han till slut. »Sedan jag sprängde rådet med Röda Blomman — sedan jag dödade Shere Khan, har ingen av flocken kunnat slunga mig åt sidan. Och dessa äro endast svansvargar i flocken, obetydliga jägare. Min kraft har svikit mig, och nu skall jag dö. O, Mowgli, varför dödar du ej dessa båda?»
Striden fortgick, tills den ena vargen sprang sin väg, och Mowgli satt ensam kvar på den upprivna och blodiga marken, betraktande än sin kniv och än sina ben och armar, under det en känsla av olycka, större än han någonsin hade erfarit, slog över honom som vatten över en stock. Han nedlade sitt rov tidigt den aftonen och åt endast obetydligt för att vara i gott skick för sin vårlöpning, och han åt ensam; ty allt djungelfolket var borta och sjöng eller slogs. Det var en fullkomligt vit natt, som de kalla det. All grönska tycktes ha fått en månads växt sedan morgonen. Grenen, som dagen förut hade burit gula löv, dröp av sav, när Mowgli bröt den. Mossarna buktade sig mjuka och varma under hans fötter, det unga gräset hade inga vassa kanter, och alla djungelns röster tonade likt en djup harposträng, som månen slog — det Nya Språkets fullmåne, som stänkte sitt ljus rikt över klippor och kärr, smög det mellan trädstam och klängväxt, silade det genom miljoner löv. Trots sin olycka, kunde icke Mowgli låta bli att sjunga högt av idel förtjusning, då han anträdde sin färd. Den
