Sida:Andra djungelboken 1915.djvu/96

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


liknade snarast flygning, ty han hade valt den långa sluttning, som leder till de Norra träsken genom hjärtat av centraldjungeln, där den spänstiga marken förtog ljudet av hans steg. En människouppfostrad människa skulle ha långsamt letat sig väg under många snavningar genom det vilseledande månljuset; men Mowglis muskler, som hade övats av många års vana och erfarenhet, uppburo honom som om han hade varit en fjäder. När en murknad stubbe eller en dold sten gled undan under hans fot, klarade han sig utan svårighet, utan att tänka på saken eller minska farten.

När han blev trött av att gå på marken, kastade han på apsätt upp händerna till de närmaste klängväxterna och tycktes snarare flyta än klättra upp till de smala grenarna, där han följde en trädväg, till dess han önskade ombyte och sköt i en lång båge åter ned till marken. Där förekommo tysta, heta dalhålor, omgivna av våta klippor, där han knappast kunde andas för nattblommornas tunga doft och lukten från klängväxtknoppar; mörka gångar, där månljuset låg i bälten lika regelbundna som marmorrutorna i en kyrkgång; täta snår, där den unga våta grönskan stod brösthögt omkring honom och slingrade sina armar kring hans liv; klipptoppar, krönta av brutna block, där han hoppade från sten till sten över de skrämda små rävarnas lyor.

Han kunde mycket svagt och långt bort höra ritsch-ratsch från ett vildsvin, som brynte sina betar på en trädstam, och så stötte han på den stora besten, alldeles ensam, ristande och slitande den röda barken från något träd, med munnen drypande av fradga och ögonen lågande som eld. Än vek han åt sidan, lockad av ljudet av skramlande horn och väsande brumningar, och rusade förbi ett par ursinniga sambhurtjurar, som raglade fram och tillbaka med sänkta huvuden, strimmiga av blod, som såg svart ut i månljuset. Än hörde han vid något forsande vadställe Jacala, krokodilen, böla som en tjur, eller störde han ett knippe av Giftfolket; men innan de hunno hugga, var han borta över den glittrande strandsanden och djupt inne i djungeln igen.

Så sprang han, än hojtande, än sjungande för sig själv, och ingen var lyckligare i hela djungeln än han den natten, till dess lukten av blommor gav honom varning, att han var nära träsken; och dessa lågo långt bortom hans avlägsnaste jaktmarker.

Här skulle återigen en människouppfostrand människa ha vid tredje steget sjunkit ned till huvudet; men Mowglis fötter hade ögon och. de förde honom från tuva till tuva från gungflytorva till gungflytorva, utan att be ögonen i hans huvud om hjälp. Han styrde kurs på träsket mitt, skrämmande upp änderna och slog sig ned på en mossbeklädd trädstam, som låg nedlutad i det svarta vattnet. Träsket var naket runt omkring honom, ty om våren sover Fågelfolket lätt, och flockar av dem kommo och gingo hela natten igenom. Men ingen av dem tog minsta notis om Mowgli, där han satt i den höga vassen, gnolande sånger utan ord och betraktande sulorna på sina hårda bruna fötter, i händelse där funnes några oupptäckta törntaggar. All hans olycka tycktes ha blivit kvarlämnad i hans egen djungel, och han skulle just börja en sång, när förtvivlan grep honom på nytt — tio gånger värre än förut. Till råga på olyckan gick månen ned.

Den gången blev Mowgli rädd.

»Det där är också här! Det har följt mig», sade han halvhögt och sneglade över axeln för att se, om det där stod bakom honom. »Det finns ingen här.»

De naturliga bullren i träsket fortforo, men ingen fågel eller något djur talade till honom, och den nya känslan av olycka växte.

»Jag har ätit gift», sade han med skräckslagen röst. »Jag måste ha ätit gift, utan att jag märkt det, och min kraft går ifrån mig. Jag var rädd — och likväl var det inte jag, som var rädd — Mowgli var rädd, när de två vargarna slogos. Akela och till och med Phao skulle ha tystat dem, men Mowgli var rädd. Det är ett säkert tecken på att jag ätit gift... Men vad bekymra de sig om det därborta i djungeln? De sjunga och tjuta och slåss och löpa i sällskap i månljuset, och jag — hai mai! — jag håller på att dö i träsken av det gift jag ätit.» — Han var så bedrövad, att han nästan grät. — »Och sedan», fortfor han, »skola de finna mig liggande i det svarta vattnet!