resultat som det enligt min mening är alldeles nödvändigt, att denna An9- forskning — som bara är ett uttryck för den gamla satsen »känn dig själv» och för vilken man gjort så litet -— så att säga måste gå ut bland folket och lära känna de olika släktena, de som nu leva, de som levat och deras samband med varandra. Det är detta, som gör, att en professur i ämnet icke är tillräckligt för att fylla denna uppgift.
Det har sagts av någon talare, att det skulle vara bättre, om endast en professor anställdes, ty han skulle då undervisa och lära andra. Men det är uppenbart, att föreståndaren och lärarna vid det rasbiologiska institutet skola ha sig undervisning ålagd. Utan att institutet står i kontakt med lärjungar, kan det aldrig få den betydelse som det borde ha.
Efter det folkförödande världskriget komma — det vet jag, — de olika nationerna att vidtaga synnerligen kraftiga åtgärder för att förbättra och bevara sitt folkmaterial. Mot de uttalanden av vetenskapsmän, som här gjorts, skulle jag, om jag hade till hands den litteratur, som jag har hemma och läst, kunna citera de största auktoriteter i utlandet, som uttalat sig om nödvändigheten av rasbiologisk forskning just för de sociala uppgifterna i samhället. Men tyvärr hade jag icke berett mig. på att uppträda här i dag och har alltså icke dessa arbeten till hands, men jag hoppas, att herrarna i alla fall tro mig. Jag säger, att i främmande länder komma de allra största ansträngningar att göras för att hålla rasen uppe, för att bevara vad man har och göra det bättre. Det är klart, att de av kriget förödda länderna skola göra vad de kunna i detta avseende. Jag vet, att i dessa länder planerats och även påbörjats forskningsanstalter just på det rashygieniska och rasbiologiska området. Det är därför enligt min uppfattning viktigt, att också vi söka dra vårt strå till stacken, så att vi även på detta område bevara den rangplats, vi i vetenskapligt avseende intaga. Men det som för mig är det viktigaste är icke att bevara denna rangplats utan att bevara vårt folkmaterial.
Jag ber, herr talman, att få instämma med dem, som yrkat bifall till utskottets hemställan.
Herr Starbäck instämde häruti.
Herr Waldén: Herr talman! Då min ärade bänkkamrat herr Sommelius förklarade, att han trodde, att han skulle mötas av förvåning, då han yttrade sig i denna fråga, så ber jag få säga, att det förvånar mig icke alls, att herr Sommelius begärde ordet till och med i en sådan fråga som denna. Han syntes "bland annat vilja underkänna docenten Lundborgs vetenskapliga förtjänster. Men jag blev icke ens då förvånad, då jag hörde att detta omdöme grundade sig på ett arbete av docenten Lundborg om en viss degenererad Blekingsläkt. Jag förmodar nämligen att det resultat, som herr Sommelius i detta fall kommit till, kan bero på att han enligt egen uppgift lär härstamma från Blekinge.
