102
— den kom — ofta underbar — men alltid säker och då sågo de upp mot himlen, bort till kyrkogården och bön och glädje jublade från deras tacksamme hjertan och det var, som de, efter hvarje öfvervunnet bekymmer, innerligare älskat Gud och hvarandra.
Några månader efter Annas bröllop hade den goda fröken Berta dött och det så hastigt, att hon hvarken kunnat efterskicka Anna, eller göra någon ting till fördel för henne, som verkligen varit hennes föresätts. Ana hade af hela sitt hjerta sörjt den goda, oförgätliga matmodern, hvilken älskat henne så ömt och som så moderligt vårdat och utvecklat hennes hjerta. Riksdagsman framhärdade ännu i sitt hat och sina förföljelser mot Olof och Anna, ehuru han ännu ingenting kunnat verka dermed. Han hade, som det sades, af harm häröfver och af sorg öfver magistern, hvars lärdom nu mera nästan alltid förmörkades af ett ständigt oredigt tillstånd, haft ett häftigt anfall af nerfslag , hvilket dock icke lemnat andra följder, än en slags kroppslig försvagning.
Julen närmade sig; det syntes på de korta dagarne , de rimfrostiga träden; de mer än vanligt lifliga rökhvirflar, som uppstego från de höga husen, de låga kojorna, ty hvar och en ville på sitt sätt och det bästa han kunde, fira julen, denna den största af våra kristliga högtider.
