103
Äfven i Annas boning rådde julbrådska, och hon hade så noga räknat ut dag och stund, för hvarje särskild syssla, för att få allt i ordning och sedan, i den rena, blankskurade stugan, vid den flammande brasan, få, med Olof och deras tjenstefolk, sjunga julpsalmer och äta julgröt.
Det var fyra dagar före den väntade högtiden. Anna stod framför en stark björkvedseld och rörde flitigt, med en skopa, uti en sjudande vörtkitel. Nära intill spiseln stod, väl öfverhöljd, med rent linne och en kudde, uti ett hvitskuradt tråg , en limpebrödsdeg och längre fram i stugan, helt nära den snyggt uppbäddade sängen, stod en vagga i hvilken slumrade, godt och stilla , Annas enda barn, en liten blåögd och rosig något mer än årsgammal flicka. Den unga modren vände ofta det glädjestrålande ögat mot barnet och, ehuru hon, de få ögonblick hon vågade lemna den farliga kitteln, tycktes vara ifrigt sysselsatt med tillredandet af frukosten, så egde hon dock alltid något ögonblick, att beskåda och lyssna på den lilla och lemnade alltid vaggan med ett moderligt: ”Gud välsigne dej!”
Genom stugans sidofönster insmögo, allt klarare, morgongryningens strålar, hvilka dock ännu förlorade sig i det starka eldskenet.
Sedan Anna, af det rena, men omålade trädbordet borttagit psalmboken och en halm-
