Hoppa till innehållet

Sida:Anna 1846.djvu/121

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

115

den gode prosten, som varit hennes lärare och nu i bekymrens dagar, så ofta tröstat henne. Näst Olof kunde ingen vara henne så välkommen och hon ilade genast, med sitt lilla barn på armen, att med hjertlig glädje emottaga den vänliga gubben, som, med sin vanliga innerlighet, helsade sitt kära nattvardsbarn.

Anna förde prosten in i den lilla stugan, hvilken äfven i sorgedagen, stod så städad och fin, i sin enkla trefnad; som om intet bekymmer nånsin skulle vågat sig öfver dess trökel. Prosten medförde, som vanligt, karameller åt den lilla flickan, med hvilken han lekte några ögonblick och sedan satte han sig, att förtroligt tala med Anna, som för honom yppade hela sitt hjerta, med dess djupa bekymmer, att snart för alltid blifva bortjagad från deras lilla paradis; men intet knot låg i Annas klagan — det var det öfverlåtande barnet, som kysser fadershanden, äfven då det icke förstår dess mening — som tror, äfven när det icke ser, och som ler under tårarne.

Prosten yttrade varmt sin glädje öfver denna Annas sinnesstämning. — ”Ack! skulle ja ha glömt mors och prostens ord och allt godt som Gud ha gett mej” svarade hon, med en engels leende. Prosten slöt henne med djup rörelse i sin famn och omtalade sedan med gladt hjerta, att Gud, äfven denna gång, hade