116
bistått henne, då han åt henne utsett räddning och hjelp.
Det svindlade nästan för Annas tankar och hon kunde icke tro, hvad hon hörde.
Prosten förklarade då saken närmare och omtalade, att en bonde, som om några veckor skulle uppbära en betydlig auctions-summa lofvat, att, mot inteckning i Fagerö, låna Olof sex hundra riksdaler, hvilka tillika med det som Olof sammanskrapat, för det han kunnat försälja af gården, nästan skulle utgöra den erforderliga summan och tillade derjemte, att om något skulle felas, ville han derföre sjelf gå i borgen. Men han omtalade icke, huru mycket han arbetat för att kunna förmå bonden att gifva detta löfte — icke huru riksdagsman, som utspanat saken, gjort allt för att motverka det.
Vi vilja icke försöka att heskrifva Annas tacksamhet och glädje — icke eller det ögonblick, då Olof hemkom, trött och modfälld efter alla de fruktlösa, ofta hånade, försöken och då Anna, strålande af fröjd och kärlek, ilade mot honom, kastade sig i hans armar och hviskade , under ljufva sällhetstårar till honom, de kära räddningsorden.
Du lycklige! hvars sorgfria glädjedagar aldrig aflöses af bekymrets mörka stunder — tro mig, att du ändå, med all din lycka, aldrig känt, eller förstått lifvets djupaste glädje: ty
