118
Olof, som flera gånger förgäfves varit hos den omtalade bonden för att afhemta de lofvade penningarne, hade slutligen erhållit det bestämda löftet, att Första Söndagen i Adventet få emottaga dem. Det var så mycket mera nödvändigt, som han nu från flera håll var hotad med lagsökning, och, som bonden från Bankekinds härad, hvilken nu var i församlingen, skulle Måndagen komma till Fagerö, för att utfå sin fordran.
Så väl Olof, som isynnerhet Anna, hade i början af veckan med oro blickat ut åt sjön, hvilken då, som Anna uttryckte sig: ”hvarken bar eller brast”, men hade med så mycken större glädje de sista dagarne sett, att man till Söndagen, utan all fara, kunde gå öfver den.
Det nya kyrkoåret hade ingått. — Sabbathsmorgonen var herrlig och klar — solen strålade skimrande på de rimfrostiga lunder, som omgåfvo Fagerö, och det lilla stället låg, liksom inneslutet i ett glittrande silfverskir. Det inre talade också ett slags sabbathsspråk. Stugan var beströdd med fint, hackadt granris brasan fladdrade glad från spiseln, der den blanka kålgrytan sjudade i friska bubblor och på det, med ett slags duk öfverhöljda, bordet, låg en uppslagen bibel. Framför Annas spegel stod Olof, sysselsatt att kläda sig och Anna, så älsklig i sin enkla, men snygga söndagsdrägt, omgaf honom som en vänlig tjenstande.
