117
du har aldrig känt den rena fröjd, som uppfyller hjertat, efter ett öfverståndet bekymmer — och just i sådana stunder firar lifvet sina högsta ögonblick, sina skönaste jubelkänslor — och en af dessa stunder, som i ett enda andedrag ersätta tårar — och vakor — firade nu Olof och Anna i det, mer än nånsin, kära hemmet.
Elfte Kapitlet.
Det var första söndagen i adventet. Vintern hade ovanligt tidigt börjat — böljorna hade redan utkämpat sin sista strid och stilla ödmjukat sig under Bores isiga bojor. Ingen frustande trafvare hade väl ännu fått dansa fram öfver den tunna isspegeln; men här och der syntes en liten kälke lastad med några små mjölpåsar eller bränsle helt varsamt dragas af den nedböjde gubben — vid stränderna gjorde de glada bondflickorna långa kanor och blickade, på en gång stolta och förskräckta, ut till de raska skridskofararne, hvilka, om de icke, likt Frithiof, i isen inristade sin skönas namn, dock gjorde alla möjliga ringlar och svängningar, för att behaga och förvåna de rosiga tärnorna, under det att mödrarne från land uppgåfvo höga ångestskri.
