126
sköna och lyckliga Anna, nu med blekt och förvirradt utseende, med förgråtna och flammande ögon och håret i vild oordning, det hem, den strand, der hon upplefvat så sköna, så saliga dagar!
Stegen voro häftiga. Kring henne sprakar det fladdrande blosset som länge stridde med den rasande stormvinden — det mattas — det slocknar, och snart står Anna i djupa mörkret, med den släckta, rykande facklan, utan att veta hvarest hon är. Likt en ursinnig framrusar hon och kallar oupphörligt på sin Olof, sin make, än med kärlekens ljufvaste stämma, än med förtviflans vilda skrik, — men ingen svarar, annat än stormen, som tjutande far öfver hennes hufvud, kring hennes brännande tinningar.
Då morgonens första härolder knappt ännu märkbart framtittade bakom nattens slöja, dundrade det med vild häftighet på förstuporten i prostgården. Prosten, som redan en timma suttit vid sitt skrifbord, och som, på det häftiga bullret, förstod, att det var något ovanligt å färde, gick genast ut att öppna porten.
Nästan på samma gång ankom prostinnan, döttrar och pigor och hela förstugan var uppfylld af menniskor.
Prosten frånsköt den stora regeln, dörren var öppnad — men den goda gubben — var nära att uppgifva ett ångestrop, vid den syn som mötte hans öga.
