130
”Det finns inte mer än ett som värmer och stärker mig! svarade Anna, och kunde icke förmås att smaka de förfriskningar, som den goda prostinnan, de vänliga flickorna räckte henne. Hon ville knappast tillåta dem att påsätta henne en schavl.
”Jag kommer efter, med det som kan behöfvas,” hviskade prostinnan till sin man; ty den arma Anna har ingen Olof hemma — drängen är tillbakakommen och bonden har sagt, att Olof gått ifrån honom kl. 6 i går afton.
Vandringen börjades och prosten hade all möda att följa Anna, som nästan flög fram öfver isen. Han tog henne under armen för att hejda hennes fart; men förgäfves. Med en öfvernaturlig styrka drog hon honom med sig på den hala spegeln. Hon sade inte ett ord — men hela hennes varelse darrade häftigt af längtan, hopp och bäfvan och det var nästan, som hade all sorg öfvergifvit henne ett ögonblick. Hon pekade på Fagerö och sedan ilade hon fortare och med mera styrka än förut.
De hade upphunnit stranden — allt var så öde, så tomt — ingen mensklig varelse syntes och ingen vänlig rökpelare uppsteg från den hvita skorstenen.
Några steg från stranden, på sjelfva gångstigen, låg den lilla Anna likblek och stelnad — sofvande eller död — prosten visste det ej.
”Ack vårt barn! min Olofs barn" utropade
