131
den arma modern och såg med en outsäglig blick på den lilla! ”men låt henne ligga. — Hvad är barnet utan fadern?” tillade hon och ilade, som en stormvind, in i stugan,
Dörren stod öppen — ingen Olof var derinne och det för ett dygn sedan så ljusa och vänliga och varma hemmet, stod nu kallt och mörkt och öfvergifvet, som skulle förödelsens engel härjande genomgått det.
Prosten inkom med barnet i sina armar.
Anna rasade icke, ty i hennes själ fanns icke mera någon strid, både hopp och fruktan hade nedlagt vapen och vissheten, denna mörka segervinnare, stod svart och ensam, likt en likbjudare obesticklig och oöfvervinnelig, i det öfvergifna hjertat. Slaget var gilvet — djupt — förkrossande — oåterkalleligt. —
”Det är förbi!” utropade hon och det var, som hade det bristande hjertat utgjutit sin sista kraft, sitt sista andedrag i dessa enda ord. Pulsarna stannade — ögonen slötos — och det trötta hufvudet nedföll mot skuldran och hon sjönk sanslös och döende i prostens armar.
I samma ögonblick ljöd ett sataniskt och skärande hånskratt in genom den öppna dörren och då prostinnan, några minuter derefter, med en af sina döttrar, ankom till Fagerö, sågo de en stor karl, som gömde sig bakom ladugårdshusen.
