132
Elfte Kapitlet.
Vi vilje ej försöka icke en gång det ringaste utkast, för att beskrifva Annas sorg, hvar och en som följt hennes varma, djupa kärlek och hvars själ någonsin känt en frändekänsla till den, skall förstå hvad icke alla de hörbara språkets tillgångar någonsin skulle kunna förklara. Men Anna sörjde som kristen — hon visste hvar hon skulle återse den älskade, den oförgätlige.
”Gråt icke Anna! kom ihog att vi snart råkas igen!” dessa Olofs sista ord upprepade hon så ofta i sitt hjerta och såg upp mot det blåa, ljusa hemmet som, med hvarje solnedgång vinkade på närmare håll. Hon var rik i sin saknad, med sina ljufva paradisiska minnen, sitt säkra hopp och med barnet, denna leende engel med hans drag.
Anna var skön och älsklig. då hon satt, lik en tårstänkt liljeknopp på modersgrafven — skön och älsklig i sin lyckas solskensdagar; men hon var dock skönast och älskligast i sin sorg — ty sorgen är hjertats och gudsfruktans säkraste probersten: det är den, som skiljer det falska från det sanna: det är dess skä-
