134
och nu hotades och bestormades Anna på alla sidor af de många fordringsegarne. Den fordna, icke obetydliga skulden var nu tillökad med de 600 riksdaler banko, som orsakat Olofs död och som med honom gått förlorade. Det fanns ingen annan utväg, än att sälja allt hvad hon egde: men då hoppades hon, att, så vida icke gården — nu mera värd genom Olofs plöjningar och förbättringar betalades allt för litet, så skulle hon kunna till fullo betala alla; ehuru hon och hennes barn sedan väl icke egde det ringaste öfrigt. Och derpå tänkte icke Anna, Hon tackade blott Gud, att ingen kunde kalla Olof en bedragare. En hemlig önskan närde hon dock i djupet af sin själ. — Hon skulle, hos den som köpte Fagerö, tigga och bönfalla, att få bygga en liten stuga på ön: — hvar medlen dertill skulle tagas, det visste hon ej — men hon tyckte att det inte skulle vara möjligt att öfvergifva det kära stället. För prosten hade hon yppat denna tanke och han hade styrkt henne i sitt hopp och lofvat, att, så mycket han kunde, bidraga till dess förverkligande: men riksdagsman, hvars hat icke en gång minskades af Annas djupa olycka, hade, på ett obegripligt sätt, uppsnappat denna hennes hemliga önskan och hade, för att omintetgöra den, beslutat att sjelf inropa Fagerö.
Vintern hade förflutit och våren närmade sig, solen strålade åter klar från den höga him-
