135
meln; björkarne rodnade och under drifvans matta tårar, myste mornande de blåa sipporna. Auction var utsatt till den följande veckan och skulle söndagen från predikstolen kungöras. — De sista veckorna hade varit svåra, med uppskrifningar och täta besök af fordringsegarne och nämdemän och många hårda ord hade tillfallit den stackars enkan.
Anna hade dock, under allt detta, bibehållit ett beundransvärdt lugn — hade, så godt hon kunnat, putsat och fejat det kära, med så mycken flit, så många svettdroppar, förvärfvade husgerådet, för alt se det säljas för roflystne borgenärer. — Hon hade lördagsaftonen, med barnsligt lugn insomnat från sin aftonbön, sin Olofs minne och sina tårar — men, då hon söndagsmorgonen uppvaknade och tänkte, att det var den dagen, som Fagerö skulle liksom frånröfvas henne, då öfvergaf henne allt mod och en djup qvalfull smärta bemägtigade sig hennes själ. — Och, hon skulle stå, med det arma faderlösa barnet, husvill, förjagad från det kära hemmet — hon såg på den ännu tillfrusna sjön. — Hon tryckte den lille till det kämpande bröstet och hon hade velat bräcka det frusna taket och med barnet nedstörta i djupet, dit ner till Olofs hem. — —
Hon bad och kämpade — den mörka frestelsen var förbi — men en oändlig smärta bodde i hennes själ — det föreföll henne, som
