Hoppa till innehållet

Sida:Anna 1846.djvu/142

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

136

skulle de, när de beröfvade henne Fagerö, äfven beröfva henne minnet af den älskade — som skulle det stanna qvar i sitt ljufva hem — och hon glömde, att dess ljufvaste, trognaste hem var — hennes hjerta!

Några bösshåll från Annas boning, vid en annan sida af ön, syntes en kappsläda, dragen af en lätt springare. Slädan stannade och ur den nedsteg en stor medelålders karl, med djerfva, eldiga ögon och långa buskiga mustascher. Han band hästen vid ett träd, helt nära stranden; undanströk de stora mustascherna och tog, med raska steg, vägen till Annas stuga.

Den vackra, bedröfvade enkan satt med barnet på sitt knä; med bibeln framför sig och drack djupa lifsdrag ur den heliga tröstekällan, i det ögonblick den resande inträdde i rummet.

Klara rosor uppsprungo på Annas kinder, vid den oväntade åsynen; men hon steg upp och helsade med ädel värdighet sin gäst, som stod några ögonblick försänkt i hennes åskådande; men snart återkom han från sin tankfullhet, besvarade hjertligt hennes helsning, satte sig och började tala om hennes ensamna, beklagansvärda belägenhet och sade, huru han behjertade hennes ställning, som icke blott förlorat en älskad man, utan äfven måste lemna ett kärt och trefligt hem.

Anna kände sig så tacksam, så rörd — och, utom prosten talade ingen sådana ord med