139
i kriget, men innan dess skall jag visa dig, att jag vet värdera oskuld och dygd.”
Han tryckte hjertligt hennes hand, gaf en blank silfverriksdaler åt barnet och försvann hastigt ur stugan.
På eftermiddagen klädde Anna sig i sin enkla, men snygga sorgdrägt, för att gå till prostgården. Hon ville tala med prosten, ty med alla sina böner, all sin sträfvan, kunde hon dock icke öfvervinna den oro, som qvalde hennes själ och hvilken, sedan Lottas noga relaterande af auctionskungörelsen, nästan stigit till en slags förtviflan. Den gode guden hade så mången gång tröstat och lugnat henne. Hon ville äfven i dag, vid hans hjerta, emottaga de hugsvalande läkemedlen; ehuru hon i dag — för första gången — nästan betviflade dess kraft.
I prostgården var främmande, Anna fick, innan hon ditlkommit, höra det. Hon gick derföre först på kyrkogården, der hon satte sig och, liksom fordom, talade med den moderliga anden.
Hon såg upp mot almen, under hvilken hon satt. En fågel var sysselsatt att i den bygga sitt bo. Anna satt tyst och alla barndomens och kärlekens och saknadens minnen vaknade i hennes själ; men alla voro de sorgsna, tårögda.
