143
skulle hon frukta att med sin fot trampa den älskade, framsväfvade hon öfver viken. Hela dagen hade varit stormig och mulen, men aftonen var lugn och klar — solen nedgick strålande i vesterlandet och bakom de höga, mörka grantopparne syntes den ännu bleka fullmånen.
Anna gick tyst och liksom ordnade och sammanband de bleka blommorna i hennes hjertas minneskrans. I många af hennes lifs tilldragelser såg hon mörka förebud, dystra aningar — hvilka hon nu först förstod. Hon tänkte på Olofs motvilja för det sköna hemmet, derföre att det låg på en ö. Hon tänkte på den djupa rörelse hon erfarit då hon såg det jagade dufvoparet och såg den ena nedfalla i vågorna och den andra sitta ensam och klagande i den suckande aspen. Nu förstod hon den mörka profetian — och den förskräckelse, som då intagit hennes själ. Ifrån dessa minnen ging0 tankarne ännu längre tillbaka — hon tänkte på Olofs tidiga och trogna kärlek, på alla de prof han gifvit henne derpå, på brefvet som han skrifvit, då han fruktade, att hon icke var honom trogen — icke mera älskade honom. Hon uppläste det ord för ord; ty dess innehåll var troget inneslutet i hennes hjerta, och då hon kom till det ställe, der han säger, att hans kärlek äfven ur hafvets djup skulle hinna henne, då droppade varma tårar ur hennes öga;
