142
som hon tyckt, lika onda andar, jaga hennes steg.
Nästan oredig och stel af fasa ankom hon till prostgården, der hon efter några ögonblicks återhemtande, kunde omtala hvad som händt — Prosten skickade genast till kyrkogården, för att bistå den gudlöse och sjelf gjorde han allt, att lugna och hugsvala den; af så många sönderslitande känslor, nästan tillintetgjorda Anna.
Det lyckades honom småningom — den arma insög hans ord, likt lifsdroppar och allsmägtigt ingjötos med dem frid och mod åter i hennes själ.
”Hafva vi godt emottagit af Herran vår Gud — hvi skulle vi ock icke äfven emottaga det onda?” utropade hon slutligen med Hjob, och hon stod, i detta ögonblick, på en gång så ödmjuk och så hög, i sin varma tro, sin kristliga öfverlåtande förtröstan, och på det sköna strålande anletet stod, liksom med himlaskrift, detta den barnsliga kärlekens skönaste lifsspråk: ”Fader, ske din vilje!”
Emot aftonen återvände hon hem, sedan prosten lofvat, att hos henne tillbringa hela auctionsdagen. Prosten ville, att en af drängarne skulle åtfölja henne öfver sjön; men det ville icke Anna. Hon ville ensam, med sina tankar vandra öfver det isiga tak, som gömde det kära stoftet.
Med långsamma, men så lätta steg, som
