Hoppa till innehållet

Sida:Anna 1846.djvu/152

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

146

lan hvilka hon inneslöt denna underbara räddning från djupet, eller snarare från himlen. Varma ljufva tårar neddroppade ur hennes öga och hela hennes varelse upplöste sig i kärlek och tacksägelser.. Hon låg der stilla — ordlös — men hennes själ talade rika, djupa ord med fadershjertat ofvan molnen, med den älskade anden, som det utsett att framföra kärleksbudet — att, som hon sjelf sade, ännu ur hafvet omgifva henne med sin kärlek.

Fullmånen skimrade kring den knäböjda, som liknade en af dessa Raphaelska englar, hvilka vilja gömma sitt anlete för den himmelska klarheten, men på hvilka dess heliga och ljusa strålar återfalla liksom förklarande.

Tviflare! vill du ännu förneka fadershanden — den trogna skyddande vårdaren öfver de goda barnen? och känner du icke, sedan du genomläst den enkla teckningen af denna sanna verkliga händelse, med helig bäfvan, att det finnes något som heter —: ”Guds finger?” — Öfverskåda din flydda lefnad och du skall oräkneliga gånger under den, uti de händelser der du endast sett dig sjelf, denna guldkalf kring hvilken du dansar dig yr, nu upptäcka fadershanden — försynen. — Och du, som likt Anna, med hela din, själ hvilar vid denna sköna, tröstande visshet: — se här ännu en underpant på din saliga tro. — Icke alltid så underbart uppenbarar sig fadershanden — men