15
Andra Kapitlet.
Veckan hade förflutit. ”Ser mormor, att ja vardt bra sen jag läst ”fader vår” på mammas graf,” hade Anna sagt och, med sin lilla korg på armen, måndagsmorgonen lemnat den gamla för att börja den sorgliga vandringen efter bröd. Många snäsande och hårda ord om lättja och tiggarungar hade väl, äfven denna vecka, sårat det späda hjertat och mången gång hade hon, utan annan gåfva, måst lemna den rikes boning; men så hade också mången gång kärlek och medlidande, kanske mest från den fattigas koja, mött den fader- och moderlösa, och månget vänligt ord, månget hjertligt deladt bröd inflätat en blomma i den tunga och törniga tiggarstafven. Då hade Anna alltid tänkt på sin mor och tackat Gud, som, för hennes skull, ställt dessa goda menniskor i hennes väg — och lördagsaftonen, detta veckans och hjertats mål — då skulle, hon på grafven ännu innerligare tacka och bedja.
För Olof hade aldrig en vecka gått så långsamt — han trodde, att den icke skulle hafva ett slut. Dagligen besökte han väl sina små fågelungar; men han dröjde dock längre på grafven, än hos dem; och hvarje morgon, innan
