16
”far” kom upp; ty sedan hade Olof icke mycken tid för sig sjelf, klädde han den med friska blad och blommor.
Lördagsaftonen var kommen. — Till stor glädje för Olof hade kyrkovärden straxt på morgonen afrest till tinget. Han kunde således vara säker att få möta sin lilla Anna och sedan hemföra henne till modern, som lofvat gifva henne pannkaka och filbunke, det bästa Olof sjelf visste.
Hela dagen hade varit klar och herrlig, men emot aftonen hade de små sväfvande molnen sammandragit sig och stodo nu hotande och mörka. Olof satt redan på kyrkogården, väntande på Anna. Grafven var klädd vackrare än någonsin, ty Annas öga skulle nu skåda den; men Anna dröjde — himlen blef med hvarje ögonblick, mörkare — åskan mullrade på afstånd och då och då ljungade en blixt ur de svarta molnen. Regnet började falla i stora, tunga droppar och snart var det, som hade hela himlen öppnat sig; ty vilda störtskurar nedströmmade och bortsköljde sand och stickor; och bortförde blad och blommor från grafven. Olof hade sökt skygd under almen, der han stod med ögat oafvändt mot kyrkoporten. Och nu, midt under det häftiga skyfallet, under den vilda orkanens hvirfveldansar, upptäckte hans öga den späda flickan, som brottades en hård kamp med ovädret och hade all möda att kunna hålla sig uppe.
