18
”Mamma ber nog för dig hos Gud, för du är så snäll mot hennes Anna!” utbrast hon slutligen med barnslig rörelse.
Nu ville Olof att Anna skulle följa honom hem; ty han såg att regnet skulle åter börja och att blixtarna blefvo allt tätare och starkare; men Anna ville det ej. Hon skulle först bedja på grafven, och Olofs alla föreställningar kunde icke beveka henne. ”Ack! jag har ju så många gånger lofvat Gud och mamma, att jag i qväll här skulle tacka Gud för allt godt han gett mig under hela veckan, och hur skulle nästa vecka bli för mig, om jag inte nu skulle be här, att Guds engel får gå med mig?”
Och Anna nedföll på grafven och bad — bad böner, som säkrare än långa, välljudande tal hördes af de värnlösas fader i himmelen.
”Se här mor är Anna! men se hur våt hon är,” utropade Olof, då han med den lilla flickan inträdde i stugan, dit hon, icke utan bäfvan, följt honom.
Den goda hustrun hälsade vänligt vår lilla våta hjeltinna och, innan hon ens hunnit tänka derpå, hade Olof upptändt en flammande brasa. Annas kläder skulle torkas för elden.
”Hur dags tror ni far kommer hem?” frågade Olof, som nu höll Annas halsduk så nära brasan, att han nästan brände sina egna fingrar.
