21
ville det så — han skulle ”veta så mycket som presten;” men var ändå icke ämnad, att med sitt högre vetande bekläda något embete. Han skule i lugn på sitt ärfda jordagods, hvila på sina lagrar, hvilket fadren hoppades kunna, till dess, ordna och utvidga till en liten prydlig herrgård. Folke studerade i Linköping och kallades alltid af fadern ”min son herr gymnasisten.” Trenne barn hade dött emellan honom och den vackre och vänlige Olof, som ärft både moderns hjerta och utseende och var hennes enda sällhet den enda, som förstod och besvarade hennes kärlek.
Kyrkovärdens oväntade ankomst, den hotande blicken, det hårda tilltalet, hade häftigt förskräckt vår stackars Anna. Hennes kind blef likblek, och en våldsam darrning skakade de späda lemmarne. Hon ville uppstiga, men kunde det ej, utan fäste de tårfulla ögonen, liksom bönfallande, på Olof.
”Var inte rädd Anna! och ni far, var inte så ond!” sade Olof och uppreste sig, för att gå emot fadren; men denne märkte hvarken honom eller hans ord; ty nu öfverhopade han sin hustru med förebråelser och skällsord, så väl derföre, att hon uppdukat ett sådant bord åt ”tiggarungen,” som att hon tillåtit hans son äta tillsammans med henne.
”Kära far! banna inte mor, utan mej, för det är jag, som bad Anna komma hem; för jag råkte henne på kyrkogården och hon var all-
