28
och ligga väl! men först skall jag tacka Gud, som lät dig bli min engel och så ska ja’ be mamma och Gud välsigna dig.”
Och Anna nedföll vid grafven, på bädden, bland blommorna. Olof nedföll bredvid henne. Blixtarne ljungade — men de lågo stilla och bådo lugna sin aftonbön. — De bådo för hvarandra och Olof bad också en hjertlig bön för den kära modern. Ack! han hade icke velat, att hon skulle sofva derborta under det röda taket. Han bäfvade — han tyckte att en förbannelse hvilade öfver det.
Emellertid hade mor Elsa, sedan hon framsatt aftonvarden, hvilken verkligen, så väl i afseende på öfverflöd, som tidslängd, med skäl kunde kallas qvallsvard, på kyrkovärdens tillsägelse bäddat både sängen och utdragssoffan i anderstugan och prydt den förra med det storblommiga sidentäcke, som kyrkovärden nyligen inköpt på en auction.
Kyrkovärden var vid det gladaste lynne och häradsdomaren kunde icke nog prisa sin värds rikedom och gästfrihet. De samtalade länge, under ett ständigt smuttande på ölkannan och flaskan. Slutligen förtyngdes deras ögonlock, de sågo med längtande blickar på de mjuka bäddarne och beslöto att lägga sig.
”Jag skulle väl först ta’ god natt af mor!” sade häradsdomaren, som icke engång halfrusig, glömde att visa sitt, i egen tanka, stora lefnadsvett,
