29
”Elsa!” ropade värden och öppnade dörren.
Mor Elsa inträdde och ceremonien försiggick.
”Men, kära far! törs du lägga dig i ett sådant förfärligt åskdunder?” frågade hustrun bäfvande, som hon skulle lemna de båda gubbarne.
”Var inte ifrig för det du mor!” svarade kyrkovärden och försökte gifva säkerhet åt den litet stapplande stämman. Låt åskan gå bäst hon gitter, hon håller nog mitt tegeltak i respekt, för hon vet, att det är lättare att tända halmkojorna, der skräpet inte är värdt mera än en fingervärme.”
Suckande lemnade mor Elsa rummet, Och några ögonblick derefter hördes ett högt snarkande från anderstugan.
I hvardagsstugan var äfven allt stilla, husets drängar och pigor sofvo, som vanligt på skullarne.
Det var en hemsk natt, med sina dofva knallar, sina blixtrande ljungeldsstrålar, så tyckte åtminstone mor Elsa, der hon stod vid fenstret, med psalmboken mellan de sammanknäppta händerna. ”Och min Olof! mitt kära barn!” utropade hon och såg bort mot kyrkogården, som nu klart upplystes af de starka blixtarne. ”Jag begriper inte, att jag är så rädd och så orolig, jag plär bli så lugn, sen jag befaldt mig i Guds hand; men i natt hjelper inte det engång — kanske Olof förkyler sig på kyrkogården, jag skall gå och hölja fars gamla kapprock på’n.”
