32
i dessa farans ögonblick, rådig och beslutsam. Hon ilade till huset och såg med tacksam glädje att lågorna ännu icke gripit det inre af anderstugan. Hon rusade in i stugan fram till sin mans säng, hvilken så tungt insomnat, att hon hade all möda att få honom till lif. Slutligen lyckades det henne, sedan han från de oupphörliga ederna, att icke få sofva i fred, blifvit så vaken, att han sett huru lågorna upplyste rummet. Nu skyndade hon till häradsdomarns säng; men han hade redan vaknat vid hennes väckelserop till kyrkovärden; derefter hastade hon upp på skullen till drängarne och så ut kring byn till skullar och stugor.
Menniskor kommo i rörelse — vatten kördes — krafter användes — och Elsa var öfverallt uppmuntrande, lifvande; och den stolte, aktade kyrkovärden fick, till råga på eländet, icke sällan, från den stojande hopen, höra: ”Ja för mor Elsas skull ska vi göra allt hvad vi kan!” men inga egentliga släckningsmedel funnos — blåsten hade tilltagit — vädret låg åt byn, dock antändes ingen af de torf- och halmtäckta kojorna; men alla kyrkovärdens hus nedbrunno, liksom hade en hämnande hand fört lågorna. Gud ville det så; kyrkovärden blef sjelf husvill den samma natt, som han nekat tak och skygd åt den späda, den fader och moderlösa, hvilken han i sitt hjerta svor en evig hämnd och öfver hvilken han nedkallade de rysligaste för-
