43
tagit sin försörjning ur socken, på hvad sätt som helst; långt mindre en tiggarunge, som strukit ikring med påsen. Nej! nej! han är inte för roskull son till Folke Jönson i ”herregården.” Han vet nog, att den stammen varit litet nogare än så; och kom ihåg bror klockare! att du aldrig får blåsa och hovera dig på Olles bröllop, om inte hans brud har en skattebonde te far, som har en egen stor rättighet att sitta på: säg du det till alla, som göra sig onödigt besvär.”
Vid dessa ord stod kyrkovärden hög och myndig framför den förlägna klockaren, som riktigt förstod meningen af den fruktades tal och i sitt hjerta förbannade allt sqvalle och qvinnoprat.
Sedan nu kyrkovärden, som han inom sig tänkte, ”qväst den stackarn”, blef han åter den nedlåtande och gästfrie värden och bjöd sin gäst in i ”salen”, ty anderstuga fanns icke i ”herregården”, att spela pass och att taga en aftonvardssup.
Emellertid hade klockarens ord utsått onda frön i kyrkovärdens hjerta, icke derföre, att han ett enda ögonblick tänkte möjligheten af en förening emellan hans son och Anna; men det satte hela hans högmod i uppror, att ett sådant rykte någonsin kunnat våga sig fram, och han beslöt att i hemlighet undersöka, om det verkligen egde någon grund, och, nästan ursinnig, hemkom han till den arma mor Elsa, som han
