42
Våra älskandes möten hade blifvit sedda af klockarens dotter, en af de många, som hade ett godt öga till Olof, och som aldrig kunde förlåta Anna hennes skönhet. Hon hade sedan noga bevakat dem, så väl i kyrkan, som vid midsommars-stången och slotterölen och, ifrån alla dessa ställen, samlat en hop upptäckter, hvilka hon, ond i hjertat, men hal och söt om läpparne, på ett ganska fint och uttänkt sätt berättat för kyrkvärdsmor.
Till hennes stora förvåning och harm mottogos icke rapporterna så, som hon påräknat det; utan, som en barnslighet, som ingenting betydde; hvarföre hon uttänkte ett säkrare medel att vinna sitt mål. Hon omtalade saken, med tillbörliga tillägg, för ”far” sjelf och när inte de små vinkarne blefvo förstådda, föreställde hon honom, att han, varm vän och granne till kyrkovärden, borde underrätta honom om den vanära, som hotade hans hus.
”Bah! bror klockare!” svarade kyrkovärden, då den välmenande gubben i valda, och som han trodde, gripande ordalag, anmält "den ”hiskeliga ofärden”, och dolde under ett diplomatiskt leende, den vrede, som sjudade inom honom, ”har ingen fara! jag känner pojken, om han inte håller sig för god att dansa om med hvad för en vacker flicka som helst, men si till långdansen är han lite nogare om hvem han bjuder opp; det blir åtminstone inte någon, som
