51
då jag säger er, att jag inte vet och aldrig skall veta, en större ära, än att vara Annas fästman och att jag vill båd lefva och dö för henne, som ä’ så fager och oskyldig som Guds englar. Nu säger jag er inte mer, fast jag nog kunde ha’ mycket å säga — för det passar inte en son, att gräla med sin far — han må bära sej åt hur som helst — men ett vill jag säga er, att jag blir väl ett och tjuge år en gång, och det ä’ inte så långt te ändå — och då ska vi talas ve och kom ni ihog: ”det Gud vill ha fram det kan ingen förhindra;” tillade han och rösten mildrades och en tår stod glänsande i det klara upplyftade ögat.
Med raska steg gick Olof mot dörren, och var i begrepp att öppna den, då hans öga föll på den bleka och darrande modern. Han stod i samma ögonblick vid hennes sida.
”Herre Gud mor! att ni ska ha så mycket ledsamt för min skull” utbrast han med öm rörelse och lade sin hand om moderns hals och lutade sig ned öfver henne och strök sakta de fuktiga kinderna och såg på henne med de kärleksfulla ögonen, ur hvilka varma tårar neddroppade. Den kraftfulle ynglingen stod der, på en gång, så förintad och så stor i sin barnsliga kärlek och kyrkovärden lemnade med ett sataniskt hånskratt rummet.
