52
Fjerde Kapitlet.
Med Anna hade en märklig förändring föregått. Den oskuldsfulla och fridrika glädje, som legat, liksom utbredd, så väl öfver det ungdomliga anletet, som öfver hela hennes väsende, hade nu bytt sig i en sorglig tankfullhet, en slags orolig fruktan. Hon förrättade icke nu som fordom sjungande sina göromål, hon gick tyst och nedslagen och icke sällan stod en tår i det milda ögat. Den gamle fröken, som i synnerhet märkt Annas förändring, sedan dennas återkomst från en af sina slägtingar, boende i Westervik, der hon tillbringat några veckor, hade på allt sätt sökt förmå Anna att säga orsaken dertill.
”Nej, söta fröken! fråga mig inte,” svarade Anna och då gumman fördubblade sina frågor, sin enträgenhet, omfamnade hon icke sällan hennes knän och försäkrade, gråtande, att hon icke kunde säga det.
”Olof har säkert öfvergifvit henne,” tänkte fröken Beata, som icke kunde ana en annan orsak till Annas oro och trodde det så mycket säkrare, som hon icke på ovanligt lång tid hvarken sett Olof eller af Anna blifvit ombedd
