62
att han gick så der fram och tillbaka, så mycket mer, som han nekat att deltaga i enkleken, hvartill hela byns ungdom församlat sig hos en at grannarne, så lemnade han åter hemmet och modern.
Det var en herrlig afton. Från vesterlandet blickade solen mild och klar omgifven af de gyldene strålar, som öfvergöto den friska grönskan, de skiftande ängarne med ett slags förklaringssken, i hvilka sjelfva de mörka ekarne logo ljusnade. Luften var smekande och varm, fåglarna sjöngo från de sommarrika lunderna och hela natten liknade en ljuf harmonisk kärlekshymn. Så kände Olof det i djupet af sin själ; ty hvarje hjerta som rätt älskar, förstår dessa naturens anderöster, är i samljud med dem.
Olof tog vägen till kyrkogården. Anna skulle nödvändigt gå förbi den — och skulle han ock icke nu der få se Anna — ty han hoppades det nästan icke mer — så hade hon dock der så mången gång sett honom.
Med ögat oupphörligt vändt mot skogsdungen, genom hvilken Anna skulle komma, hade han nästan hunnit grafven, denna deras fordna mötesplats, då ett sakta snyftande tilldrog sig hans uppmärksamhet. Han blickar framför sig, från det håll han tycker ljudet komma och se — Anna ligger knäböjande vid grafven, med hufvudet djupt nedsänkt bland dess blommor. {{tomrad}
